Zacharias Topelius var en enastående mångsidig och ytterst produktiv begåvning. Som redaktör engagerade sig han i samhällsfrågor och bearbetade den allmänna opinionen. Som universitetslärare och författare utövade han länge ett moraliskt inflytande. I folkskolans och läroverkens undervisning förblev han närvarande tack vare Boken om vårt land och Naturens bok. Dessa lästes länge vid sidan av hans internationellt kända sagosamlingar och historiska romaner, Fältskärns berättelser främst bland dem. I slutet av 1900-talet blev han aktuell på nytt i samband med hundraårsminnet av hans död som medförde nya upplagor av bl.a. Finland framstäldt i teckningar.
Zacharias Topelius föddes på gården Kuddnäs i utkanten av Nykarleby 1818 och fick sitt namn efter fadern, provinsialläkare och känd samlare av folkdikter. Själv använde han oftast förkortningen Z. eller namnformen Zachris också i offentliga sammanhang; ofta har också den förfinskade formen Sakari använts. I sin uppfostran av sonen betonade fadern flit, sanning, självbehärskning och hjälpsamhet, och samtidigt betydelsen av motion och friluftsliv. Topelius mor var den förmögna köpmansdottern Catharina Sophia Calamnius, som ansågs ha en anmärkningsvärd pedagogisk förmåga – det fanns släktingar som skickade sina barn till henne för att uppfostras.
Topelius betonade senare i sitt eget pedagogiska program liknande målsättningar. Han levde själv upp till idealen om flit och hjälpsamhet, men knappast till dem om motion och friluftsliv. Karakteristiskt för hans natur var inte bara sinne för humor och ett glatt sinnelag, utan också depressioner, känslor av svaghet och vissa feminina drag. Redan tidigt blandades Topelius livliga fantasi och beläsenhet med ett intresse för gåtfullhet och mystik, vilket efter hand utformades först till en ödestro och sedan till en tro på försynen. Den var förmodligen ursprungligen en motsvarighet till hans enkla och varma kristendom, som påverkades av systerns och också hustruns intresse för pietismen under senare delen av 1840-talet, och som fördjupades efter tre barns tidiga död och i samband med personliga motgångar omkring 1860. Tron på försynen kom till uttryck i Topelius sagor och i hans psalmdiktning.
Topelius farfar var konstmålare och hans fars stora intresse var folkdiktning. Också den unge Zachris konstnärliga anlag och hans fantasi uppmuntrades; han fick lära sig att göra iakttagelser och vänja sig vid att skriva dagbok. Familjens ekonomiska ställning gav honom möjlighet att obekymrat bedriva studier. Vid elva års ålder sändes Topelius till trivialskolan i Uleåborg för att härdas i umgänget med andra skolpojkar och för att lära sig finska. Under sin skoltid läste han nästan hela det lånebibliotek hans fastrar förestod, och kom sålunda redan tidigt i kontakt med tidens nya litterära genre, romanen, och med den historiska litteraturen.
Topelius var nyss fyllda tretton när hans far dog. Året därpå sände hans mor honom till Helsingfors för att han skulle förberedas för studentexamen. Topelius bodde i Kronohagen hos den unge docenten J. L. Runeberg och dennes litterärt intresserade maka Fredrika. Efter privatundervisning av Runeberg avlade Topelius studentexamen den 5 juni 1833 och skrev in sig vid universitetet och Österbottniska avdelningen. Hans avsikt var att studera medicin och först avlägga filosofie kandidatexamen, som krävdes för läkarstudierna.
Under sina ungdomsår präglades Topelius av den borgerliga miljön i Nykarleby, där han ännu länge efter att ha flyttat till Helsingfors tillbringade sina ferier, och av kretsen kring makarna Runeberg, där släkten Tengström i Lördagssällskapet företrädde en tyskinfluerad litterär kultur i tidens anda. En viktig roll spelade hans mors halvsyster friherrinnan Rosenkampffs ämbetsmannafamilj, där han fick ta del av sin rika, borgerliga mosters ”lärlingsår” i Helsingfors societet och själv bekanta sig med den. Topelius präglades också av sin tid vid Österbottniska avdelningen, där J. V. Snellman var kurator i början av hans studier och tvingade ut honom i studentavdelningens offentlighet som poet redan 1835. Alla dessa miljöer uppövade den blivande journalistens sociala iakttagelseförmåga och gav stoff till hans litterära produktion. Topelius tog mod till sig och gjorde litterära försök både i Nykarleby och snart också i studentavdelningen och fick så sin första publik.
Utöver dessa kretsar, akademiska studier och flitigt läsande hörde också teatern i hög grad till Topelius viktiga inspirationskällor. Teaterbesöken bidrog till att utveckla hans sinne för det dramatiska stoffet och för hans skickliga replikkonst. Vid den här tiden besökte utländska teatersällskap ofta Helsingfors, och deras omväxlande program bestod av såväl klassiker som lätta komedier och sånglustspel. Teatersällskapen mindes han långt senare i artikeln ”Scenens nomader i Finland” (1890).
Ett annat slags inspiration fick han av sin förälskelse i den vackra Greta, dottern till gästgivaren på Kahra i Alavus. Han träffade henne under korta stunder i flera år när han reste mellan Helsingfors och Nykarleby. Topelius drömde till och med om att gifta sig med henne. Han övergav visserligen den socialt omöjliga planen, men hon inspirerade honom till hans ungdoms fennomani, och minnena av Greta blev under resten av hans liv ett av banden till det finsktalande folket. Topelius ståndsmässiga förlovning 1842 och bröllop 1845 med köpmansdottern Emilie Lindqvist från hemstaden grundade sig på en sansad kärlek av annat slag.
Topelius promoverades till magister sommaren 1840 vid universitetets stora tvåhundraårsjubileum, som gjorde ett djupt intryck på honom. Frans Michael Franzéns närvaro gav festen en svensk ton, men ett större intryck gjorde de ryska gäster som hörde till kretsen kring Alexander Pusjkin. Liknande känslor väckte tronföljarens besök, som ägde rum 1842. Tronföljaren, den med Topelius jämnårige storfursten Alexander Nikolajevitj, var universitets kansler. Vid denna tid skrev Topelius beundrande dikter om kejsar Nikolaj och det ryska imperiet; Topelius far hade varit speciellt mån om sonens studier i ryska. I sin omfattande promotionsdikt 1844 kombinerade Topelius på ett intressant men ännu omoget sätt ryska, panfinska och allmäneuropeiska teman; han hade redan då blivit besviken på Sverige, efter ett besök 1843, och under detta tidigfennomanska skede i sitt liv förhöll han sig negativt till hela den germanska kulturen.
En avgörande vändning i Topelius liv inträffade 1841, då bokhandlaren konsul G. O. Wasenius anställde honom som redaktör för Helsingfors Tidningar. Topelius tillägnade sig snabbt den nya offentlighetsuppfattningen i borgerlig anda och den nya tekniken som pressen i Frankrike och på andra håll i Europa som bäst höll på att utveckla. Tidningens uppgift var till stor del att referera utländska tidningar, men Topelius lyckades ofta göra det antingen i en lätt kåserande ton eller med dramatisk framtoning; tidningsupplagan började snart öka. Speciellt populära blev hans skildringar av livet i Helsingfors i ”Bref till löjtnant Leopold i Grusien” med fortsättningar. Småningom ägnade han mera utrymme åt sociala frågor, och åt teman som handel, trafik, och uppfostran. Topelius bedrev ”undersökande journalistik”, bl.a. i artikelserier om studenternas ekonomiska situation eller om de fattigas bostäder. Han uppmanade mödrarna att lära sina barn finska, och han förutspådde på ett intressant sätt behovet av såväl en agrikultur-forstvetenskaplig som en ekonomisk fakultet.
Av stor betydelse var att Topelius tryckte sina egna dikter i Helsingfors Tidningar och framför allt att han började publicera följetonger i tidningen, vid samma tid som Alexandre Dumas d.ä., Balzac och många andra. Till de mera kända hör Gamla baron på Rautakylä, 1849, och Hertiginnan af Finland, vilken utgavs som bok 1850. År 1851 började Fältskärns berättelser som följetong och utkom i bokform 1853–1867. Den var redan från början planerad som en mera ambitiös och omfattande framställning av Sveriges – och Finlands – historia, och av uppgörelsen mellan bondeståndet och adeln. Under samma tid och senare publicerades, först i Helsingfors Tidningar och därefter i andra tidningar också i Sverige, många följetonger, bl.a. Gröna kammarn i Linnais gård, Tant Mirabeau, Vernas rosor, Det gyllene spöket, Pastorsvalet i Aulango, Konungens handske och Vincent Vågbrytaren. De flesta av följetongerna utgavs i bokform på 1880-talet under samlingsnamnet Vinterqvällar. Sist utkom den omfattande Planeternas skyddslingar, 1886. Topelius fantasi och historiska vetande, det dramatiska händelseförloppet och slagkraften i replikerna, det gåtfullt fascinerande och de många humoristiska elementen bildar spännande och underhållande helheter, samtidigt som de är etiskt uppfordrande. De är skrivna i en anda som även företräddes av Alexandre Dumas, Victor Hugo, Charles Dickens och andra av tidens stora författare.
Topelius kåserande journalistik och följetonger var medvetet riktade också till de kvinnliga läsarna, en grupp som fick ökad betydelse. Han började också tidigt skriva för barn. De första samlingarna Sagor utgavs illustrerade från och med 1847. Sedan utgavs en ny serie Läsning för barn under många år mellan 1865 och 1896. I dessa samlingar ingår dock inte alla Topelius sagor och dikter för barn som publicerades i barntidningar och andra publikationer. I Topelius sagor är barnen hurtiga och initiativrika; hans nyhumanistiska pedagogik betonade helheten i uppfostran och inlärning genom ett positivt formande av karaktären. Topelius var ingen vän av detaljkunskaper utan liv och sammanhang, av negativism och cynism. Liksom många av sina samtida kritiserade han skarpt upplysningstidens förment ytliga, egoistiska och aristokratiska kulturtradition i Voltaires anda, såväl i sina sagor och romaner som i sina dikter (bl.a. dikten ”Voltaires hjärta”).
Topelius började tidigt skriva lyrik, men av ungdomsdikterna ingick bara en liten del i samlingarna och sedan i de fyra första banden av Samlade skrifter (1904). Han debuterade 1845 med sin första samling Ljungblommor, en andra del utgavs 1850 och en tredje 1854. Före diktsamlingarna hade Topelius redan publicerat sin promotionsdikt, och andra dikter i albumet Necken. Karakteristiskt för Topelius tidiga diktning är en otvungen, lätt flytande lyrism, kärleks- och naturteman, vinter-, vår- och havsteman, men också idéer med anknytning till historien som i allt högre grad intresserade honom. Tidens växande intresse för politiken och Topelius återgång till universitetslivet som tf. kurator i sin studentavdelning 1843–1847 avspeglas i hans diktning, speciellt i ”Marseljäsen” (1844) som innehåller samtida, allmänt förekommande tankar om friheten.
Topelius politiska åskådning på 1840-talet yttrade sig på olika sätt, vilka alla visade på hans stora och snabba receptivitet och hans mångsidighet. Han lät Helsingfors Tidningar stå i ständig polemik med Snellmans Saima, delvis uppsåtligt av journalistisk beräkning. Som studentledare inspirerades han av M. A. Castréns, Elias Lönnrots och Runebergs rysk-fennougriska åsikter, men han följde samtidigt med vänsterradikaliseringen i Västeuropa. Hans tänkesätt var klart inspirerat av Hegel, och hans uppfattning av nationaliteten visade sig bl.a. i föredraget ”Äger Finska folket en historie?” som han höll på studentavdelningens årsfest 1843. I många av sina dikter förutspådde han en storm, det vill säga revolution, och välkomnade den, men när revolutionen bröt ut i februari 1848 övergick han till en finsk lojalitetslinje vid vårfesten i maj samma år.
Topelius sökte 1845 tjänsten som lektor i historia vid det nygrundade gymnasiet i Vasa och gjorde undervisningsproven för Åbo domkapitel ”i kristenhetens tråkigaste stad”, men fick inte tjänsten. Två år senare disputerade han för den nya filosofie doktorsgraden med en 52-sidig småskrift på latin om de forntida finnarnas äktenskapsseder och om kvinnans ställning. Han var lärare i historia och svenska vid Helsingfors lyceum 1846–1850 och arbetade samtidigt som e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket.
Topelius sökte åter lektorstjänsten i Vasa 1852 och utnämndes till tjänsten. På grund av branden i Vasa var gymnasiet tillfälligt förlagt till Jakobstad, dit Topelius var på väg att flytta 1854. Då utnämndes han oväntat till e. o. professor i Finlands historia den 15 mars vid kejsarens besök i Helsingfors och på Sveaborg – ett besök som föranleddes av att Krimkriget hade brutit ut. Fredrik Cygnaeus, som precis hade blivit professor och som hade nära kontakter med de högsta politiska kretsarna, hade betonat att Topelius var en viktig opinionsbildare och att han därför borde stanna kvar i Helsingfors. Topelius hade själv antytt för Cygnaeus att han kunde vara till nytta som lektor i svenska vid universitetet, men han utnämndes alltså utan ansökan till universitetets första personliga extraordinarie professor. Han var doktor i historia, bokversionen av Hertiginnan af Finland innehöll en studie av kriget 1741–1743, och Fältskärns berättelser och historiska skådespel visade att Topelius hade kännedom om såväl historien som historiefilosofin. Den mest omfattande av Topelius vetenskapliga publikationer var den geografisk-historiska inledningen till bildverket Finland framstäldt i teckningar, som utkom 1845–1852. Denna undersökning återutnyttjade och vidareutvecklade Topelius senare i sina föreläsningar i geografi och i senare verk avsedda för barn (t.ex. Boken om vårt land) eller för den stora allmänheten och i framställningar för utlänningar, som hans bidrag till det omfattande verket Finland i 19:de seklet från 1890-talet. Hans intresse för geografi kommer också fram i många romaner.
Utnämningen till professor väckte först positiv uppmärksamhet. Den anslöt sig till tidens många manifestationer för finskheten (en annan gällde en ny professur i finska språket och litteraturen), men snart kom utnämningen att tolkas som en belöning för Topelius politiska ståndpunktstagande. I dikter som han skrev efter utnämningen medan Krimkriget pågick ställer han sig helt klart på Rysslands sida mot Turkiet och västmakterna. Detta gick väl ihop med hans tidigare åsikter, med hans realpolitiska övertygelse och tillgivenheten mot kejsarhuset, samt med den allmänna opinion som uppstod efter engelska flottans angrepp längs Finlands kuster och mot finska handelsfartyg. Dessutom var flera av Topelius släktingar officerare i den kejserliga armén och flottan. Topelius såg också kriget som ett religionskrig mot islam. Krigsårens politiska klimat och debattklimat blev emellertid tunga för Topelius. Han koncentrerade sig på att skriva sagor och publicerade närmare sextio sagor och barndikter i barntidningen Eos 1854–1856. År 1856 skrev han den första av två läroböcker för elementarundervisningen, Naturens bok, som utkom i åtskilliga upplagor; den andra, Boken om vårt land, utgavs flera år senare 1875. Till den tidigare perioden hör också dikterna om ”Sylvia”. Där ingår kända, älskade lovsånger till hemlandet som nummer 3 ”En sommardag i Kangasala” (Jag gungar i högsta grenen), nummer 9 ”Sylvias julhälsning” och nummer 15 ”Under rönn och syren” (Blommande sköna dalar).
Redan före sin utnämning till professor hade Topelius hunnit bli känd som den mest framträdande dramatikern i Finland med Efter femtio år (framfördes i Helsingfors 1851), Kung Carls Jagt och Regina von Emmeritz. Kung Carls Jagt var Finlands första opera, tonsatt av Fredrik Pacius, och den framfördes senare många gånger på både svenska och finska (även i Sverige). Senare skrev han Prinsessan af Cypern, ett sångspel, också det med musik av Pacius. I motsats till den romantiskt fosterländska Kung Carls Jagt är ”sagospelet” Prinsessan af Cypern, där Kalevala och den grekiska mytologin blandas efter Offenbachs manér, avsiktligt lätt och roande. Här ingår bland annat den kända romansen ”O barn av Hellas”.
Regentskiftet 1855 och freden 1856 inspirerade Topelius. I mars 1856 publicerade han dikten ”Islossningen i Uleå elf”, där han omarbetade sin gamla tematik till en dikt som symboliserade den nya brytningstiden, och i maj anträdde han en resa på tio veckor, den första som sträckte sig längre än till Sverige: från Lübeck med det nya fortskaffningsmedlet, tåget, genom västra Tyskland och Belgien till Paris och därifrån tillbaka till Österbotten genom Leipzig, Dresden, Berlin, Köpenhamn och Stockholm. Topelius beundrade i synnerhet Bryssel och den då nya staten Belgien. I Paris råkade han se kejsarparet och bekantade sig med sevärdheterna. Han gjorde sig också till vän med arbetarna, antagande att deras tid skulle komma en dag. I Helsingfors Tidningar publicerade han den långa artikelserien ”Söderom Östersjön”. År 1862 reste Topelius till London från den svenska västkusten, där familjen uppehöll sig främst av omsorg om hustrun Emilies hälsa. Förutom ett par resor till Sverige besökte Topelius S:t Petersburg 1874 – Reval hade han besökt redan 1845 – och gjorde åter två omfattande Europaresor, 1875–1876 till Frankrike och ända till Florens i Italien, till Schweiz och till minnena efter Gustav II Adolf i Tyskland, samt 1886 till Schweiz och de nordiska länderna.
År 1860 slutade Topelius som redaktör för Helsingfors Tidningar, av olika orsaker. Han koncentrerade sig på sin professur, som 1863 blev omvandlad till ordinarie. Två barns död och fru Topelius försämrade hälsa under samma tid fördystrade hans sinne, och den snabba utvecklingen i det politiska livet började också förutsätta ett annat slags journalism än den som Topelius enmanstidning kunde erbjuda. Men Topelius bevarade sitt journalistiska sinne till sin död. Han gjorde ständigt iakttagelser, skrev i sina olika dagböcker och medverkade också flitigt i olika tidningar. Hans politiska ståndpunkt förblev närmast ”bonapartistisk”, han betonade kontakten mellan regenten och folket och kritiserade egoismen och materialismen hos de makthavande och ägande klasser, som stod mellan dem. Med denna inställning stod han nära fennomanin, och han trodde också att den finländska kulturen i huvudsak skulle bli finskspråkig, men å andra sidan betonade han det svenska arvet och det svenska språkets historiska och kulturella betydelse i Finland. Topelius var motståndare till språknationalismen och betonade patriotismen, som för honom var nära förbunden med kärleken till regenten och respekten för Gud. För Topelius var det speciellt viktigt att betona det finska folkets historiska enhet trots språkliga och sociala skillnader.
Såväl i sagor och dikter som i artiklar kritiserade Topelius penningväldet, den slösaktiga livsstilen, en överdriven individualism och småningom 1880-talets naturalism och biologiska världsuppfattning. Han var med om att grunda och redigera den svenskspråkiga, finsksinnade och värdekonservativa tidningen Finland 1885–1887. I dikterna ”Kommunismens vagga” (1884) och ”Rigi Kulm” (1885) samt i promotionsdikten 1894 ”Sanningen i går, i dag och i morgon” förutspådde Topelius den kommande stora sociala revolutionen och förändringarna som låg i tiden. Samtidigt blev hans idealism allt klarare kristet färgad. Dessa känslor kommer till synes i Blad ur min tänkebok, som utkom efter Topelius död.
Under sin kuratorstid var Topelius, som ursprungligen hade planerat att bli läkare, också sekreterare i Societas pro Fauna et Flora Fennica. Han avsade sig detta uppdrag 1847 men blev i stället den första sekreteraren i Finska konstföreningen (till 1869); han blev också sekreterare för Helsingfors fruntimmersförening 1853 (till 1866), och ansåg att båda föreningarna representerade viktiga nya idéer i samhället. Topelius var speciellt intresserad av kvinnans ställning och flickors uppfostran; fruntimmersföreningen erbjöd högreståndskvinnorna en första möjlighet till offentlig samhällelig verksamhet i den organiserade filantropins tecken. I Topelius sagor och romaner är flickorna och kvinnorna ofta initiativrika och kvicktänkta i jämförelse med de tröga pojkarna. I Tant Mirabeau låter Topelius till och med herr Damm försäkra att det om hundra år finns fler kvinnliga än manliga läkare. Topelius gav på 1860-talet sitt stöd till ”Finlands första feminist”, Marie Linder, och på 1870-talet till den första egentliga kvinnliga studenten, Emma Irene Åström. Han verkade även till förmån för flickskolorna. Speciellt i dessa skolor uppstod en verklig Topeliuskult.
Tillsammans med Fredrik Cygnaeus och under beskydd av höga kretsar var Topelius i konstföreningen verksam för bildkonsten i Finland och för utbildning av blivande konstnärer. Han blev också den första ordföranden i Konstnärsgillet (till 1889), en förening som bildades 1864 för konstnärer inom alla områden. Han var den första ordföranden i Finska fornminnesföreningen, som grundades 1870, och medlem i Arkeologiska kommissionen (senare Museiverket). Hans intresse för konsten och den nationella historien kulminerade då minnesmärkena över Runeberg och Alexander II restes på 1880- och 1890-talet. Till detta sammanhang hör de stora minnestal och minnesskrifter Topelius författade över Alexander I, Runeberg, Lönnrot, Alexander II, talet vid Snellmans begravning, samt inskriptionstal hållna som rektor vid universitetet.
Topelius var universitetets rektor 1875–1878, men han placerades inte i första förslagsrummet vid följande val. Missnöjet antas bero på att hans alltför förstående inställning till den radikalfennomanska studentrörelsen och på hans förmodan vid minneshögtiden för Runeberg att när ”Vårt land” en gång skall ”högre klinga” skall den uttrycka ”en mer enig och allmän nationell medvetenhet” och ”skall i framtidens Finland sjungas på finska språket”. När Topelius strax därefter avgick från universitetet ordnade alla studentavdelningar förutom den nyländska en fest i Studenthuset till hans ära. På nyländskt och i allmänhet på svekomanskt håll hade Topelius lojalitet mot kejsaren redan tidigare väckt ett motstånd som nu förstärktes av hans positiva inställning till finska språket.
Ett annat område i Topelius samhällsverksamhet var djurskyddet, som från 1870 förespråkades i s.k. Majföreningar, där barn skulle lära sig att skydda och sköta småfåglar och på så sätt utvecklas till att bli allmänt omtänksamma och solidariska med både naturen och andra människor. Småfåglarna fick representera det religiösa budskapet i många av hans sånger och sagor – som ”Björken och stjärnan” och Sylvia-dikterna. I Topelius religiösa världsbild framhävdes enkelheten, folkligheten och barnatron. Detta betonade han också i psalmdiktningen. Han var medlem i den svenska psalmbokskommittén från 1867 och senare ordförande i den nya kommittén från 1876. Kommitténs psalmboksförslag innehöll 43 psalmer av Topelius och 15 som han hade översatt; i den slutliga versionen av den svenska psalmboken från 1886 fanns 31 psalmer av Topelius och 13 översatta. En del av Topelius psalmer togs också in i den finska psalmboken. De mest kända är julpsalmen ”Giv mig ej glans ej guld ej prakt” och skolpsalmen ”Sanningens ande”, vilka också finns i psalmböckerna i Sverige och Norge. Ur teologisk synvinkel kritiserades Topelius psalmer för att likna folkvisor och sakna djup och tankeinnehåll. I Topelius idévärld växte patriotismen och tron på försynen alltmer samman, så att han senare i livet ansåg att finnarna vid sidan om judarna var ”Guds utvalda folk”.
När Topelius avgick från universitetet fick han titeln statsråd. Året innan hade han blivit riddare av S:t Anneordens andra klass, en utmärkelse som brukade förlänas en äldre professor. Förutom ett par hedersmedlemskap och två pris av Svenska Akademien fick han annars inte några speciellt betydande offentliga hedersbetygelser under sitt liv; varken Finska Vetenskaps-Societeten eller Kungl. Vitterhetsakademien i Stockholm valde in honom som medlem. Han blev visserligen kallad till hedersmedlem i Finska Litteratursällskapet och då Svenska litteratursällskapet i Finland första gången kallade hedersmedlemmar 1891 var han en av tre. Topelius uppskattades helt klart högre bland de svenskspråkiga inom folkskolevärlden och i folkliga kretsar än av kultureliten. Han ansåg själv att han inte värderades tillräckligt av sina samtida. Det bidrog till att han efter sin avgång från universitetet drog sig tillbaka från Helsingfors till sin villa Björkudden i Sibbo. Egentligen var det först vid firandet av hans 80-årsdag och särskilt vid den storslagna begravningen som följde strax därpå som Topelius fick sin fulla uppskattning. ”Finlands kvinnor” reste ett minnesmärke över honom på Sandudds begravningsplats i Helsingfors. Topeliusminnet celebrerades 1998, 180 år efter hans födelse och hundra år efter hans död. Då uppstod ett initiativ om en utgåva av hans samlade skrifter; arbetet på en textkritisk utgåva inleddes 2005 vid Svenska litteratursällskapet i Finland. En bokhandelsutgåva i 34 delar, Samlade skrifter av Zacharias Topelius hade utkommit 1899–1907, med en nystavad tryckning på 1920-talet.
Redan tidigt uppfattades Topelius som efterföljare och vapendragare till den äldre generationen av stormän – Runeberg, Snellman och Cygnaeus. Sagorna, pjäserna och romanerna, som ganska snabbt klassades som ungdomslitteratur, gjorde att Topelius förhållandevis tidigt kom att ses som en blid sagofarbror. På sin ålderdom beundrades han i synnerhet som en mästerlig sagoberättare, som hela finska folket och till stor del också det svenska och norska folket i flera generationer redan hade hunnit bekanta sig med. Sagorna och sagopjäserna intog också en viktig plats i hem- och skolkulturen i Finland ända till 1950-talet, och många kända konstnärer illustrerade dem, bl.a. Albert Edelfelt och Carl Larsson. Det moraliska och pedagogiska budskapet började godtas som en självklarhet. Topelius sagoförfattande betonades på bekostnad av hans verksamhet som journalist, professor och samhällspåverkare. Detta kom tydligt till synes i den upprörda debatten 1929–1932, efter att Gunnar Finne hade vunnit tävlingen om Topeliusmonumentet och hans Saga och Sanning skulle resas i Esplanaden: allmänheten krävde då och fick en kopia av Ville Vallgrens staty Topelius och barnen uppförd vid Skolskvären vid Bangatan. Men i Topelius karaktär fanns det drag som inte gillades av alla, hans försonlighet verkade gå för långt, han såg inte sin samtalspartner i ögonen, hans röst och hans uppförande var för lugnt, färglöst och stelt och så vidare. Men i Konstnärsgillet var Topelius glad och ledig och där trivdes han ofta vid ett glas vin till långt in på natten.
I en insiktsfull studie framhöll professor E. G. Palmén redan på 1890-talet att Topelius förtjänster som historieforskare och hans litterära verk underskattades på grund av hans påstådda uraktlåtenhet beträffande historiedisciplinens metodkrav och hans övervägande unga publik, men Topelius moraliska och patriotiska inflytande växte sig stort med tiden, och kritikerna var tvungna att medge detta. Senare tiders historieforskning har ofta fått lov att erkänna, att Topelius med sin känsliga intuition har förstått det förflutnas företeelser och strukturer på ett riktigt sätt, t.ex. när han skildrar reduktionen i Fältskärns berättelser eller studentkårens sociala sammansättning i Vincent Vågbrytaren.
Matti Klinge
Zacharias (Zachris) Topelius, född 14.1.1818 i Nykarleby, död 12.3.1898 i Sibbo. Föräldrar provinsialläkaren Zacharias Topelius och Catharina Sophia Calamnius. Gift 1845 med Maria Emilie Lindqvist.
PRODUKTION. Ljungblommor I (1845); Finland framstäldt i teckningar (1845–1852); De modo matrimonia jungendi apud Fennos quondam vigente (1847); Sagor. Första–fjerde samlingen (1847–1852); Hertiginnan av Finland (1850); Ljungblommor. Andra samlingen (1850); Efter 50 år. Skådespel i 3 akter (1851); Text till sångpartierna i Kung Carls jagt. Opera i tre akter (1852); Ingen ros utan törne. Proverb i en akt (1852); Fältskärns berättelser. Första–femte cykeln (1853–1867); Titians första kärlek (1853); Regina von Emmeritz. Skådespel i fem akter (1853); Ljungblommor. Tredje samlingen (1854); Ett skärgårdsäfventyr. Lustspel i två akter med sång (1858); Veteranens jul. Vinterstycke (1861); Prinsessan af Cypern. Sagospel i fyra akter (1860); Sånger I. Ljungblommor (1860); Dramatiska dikter. Första samlingen (1861); Konungens handske (1863); Läsning för barn I–VIII (1865–1896); Brita Skrifvars. Skådespel i två akter (1867); Hangös öga. Äfventyr i tre berättelser (1867); Sånger II. Nya blad (1870); En resa i Finland (efter originalteckningar av finska konstnärer, 1873); Prinsessan Törnrosa. Saga i 3 akter (1873); Boken om vårt land (1875); Barnens sommar på landet (1878); Vinterqvällar. Första cykeln. Noveller (1880); Dramatiska dikter. Första delen. (1881); Vinterqvällar. Andra cykeln. Noveller, skildringar och sägner (1881–1882); Planeternas skyddslingar (Senare titel Stjärnornas kungabarn, 1886–1889); Sånger III. Ljung (1889); Vinterqvällar. Tredje cykeln (1896–1897); Blad ur min tänkebok (1898); Samlade skrifter. Första–trettiofjärde delen (1901–1907); Dagböcker I–IV. Utg. av Paul Nyberg (1918–1924); Självbiografiska anteckningar. Utg. av Paul Nyberg (1922); Fästmansbrev i urval. Utg. av Paul Nyberg (1948); Konstnärsbrev I–II. Utg. av Paul Nyberg (1956–1960); Leopoldinerbrev. Utg. C. Zilliacus (2003); Finlands krönika 1860–1878. Utg. av R. Knapas (2004). Se även: B. Lunelund-Grönroos, Zacharias Topelius tryckta skrifter. Bibliografisk förteckning (1954); Finlands författare 1809–1916 (1993); Finlands svenska litteraturhistoria II (2000).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. G. Castrén, Topelius politiska diktning. Humanister och humaniora (1958); N.-E. Forsgård, I det femte inseglets tecken. En studie i den åldrande Zacharias Topelius livs- och historiefilosofi (1998); N.-E. Forsgård, Utopisten Topelius, Finlands svenska litteraturhistoria I (1999); M. Granér, Zacharias Topelius kärlekslyrik (1946); M. Klinge, Finlands blåvita färger (1988); M. Klinge, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer (2000); M. Klinge et al., Kejserliga Alexanders-Universitetet 1809–1917 (1989); S. Lagerlöf, Zacharias Topelius. Utveckling och mognad. Stockholm (1920); K. Laurent, Topelius saturunoilijana (1947); M. Lehtonen, Aaveita ja enkeleitä, lapsia ja sankareita. Näkökulmia Topeliukseen (2002); M. Lehtonen, Intertextualitet i Topelius berättelser. Historiska och litteraturhistoriska studier 65 (1990); M. Noro, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa (1968); P. Nyberg, Zacharias Topelius. En biografisk skildring (1949); E. G. Palmén, Z. Topelius oman ajan arvostelussa (1899); A. Tiitta, Harmaakiven maa. Zacharias Topelius ja Suomen maantiede (1994); A. Törnudd, Flickan från Kahra i Topelius liv och diktning (1948); E. Vest, Zacharias Topelius. En biografisk studie (1949); V. Vasenius, Zacharias Topelius. Hans liv och skaldegärning I–VI (1912–1930); J. Wrede, Topelius – barnatro och fosterland. Finlands svenska litteraturhistoria. I (1999).
BILDKÄLLA. Topelius, Zacharias. Foto: Ateljé C. A. Hårdh, 1860-tal. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.