Jean Sibelius är en av de mest betydande symfonikerna och orkestertonsättarna på 1900-talet och en av de stora i musikhistorien. I Finland fick Sibelius en speciell betydelse som nationell kompositör, som i sina toner fångade finska myter, finsk historia och natur. Trots tidig uppskattning och sin senare berömmelse led Sibelius av ekonomiska svårigheter under hela sin karriär.
Sibelius födelse 1865 inträffade vid en tidpunkt då man i Finland var i full färd med att skapa en egen nationell identitet; uppodlingen av en finsk kultur och av finskan som bildningsspråk hade tagit fart. När Sibelius var 17 år gammal grundade Martin Wegelius musikinstitutet i Helsingfors, och samma år grundade Robert Kajanus Helsingfors orkesterförening, sedermera Helsingfors stadsorkester. Dock hade den finska musiken ännu inte funnit sin skapare.
Johan Christian Julius Sibelius, Janne i familjekretsen, föddes i Tavastehus, där hans far Christian Gustaf Sibelius var stads- och militärläkare. Släkten härstammar från östnyländsk allmoge, namnet kommer från Sibbe gård i Lappträsk. Fadern hade avlagt medicine doktorsgrad och hade en bohemisk läggning; han avled 1868 i tyfus, och dödsboet bestod snarast i obetalda räkningar. Jean Sibelius mor Maria blev änka efter ett sexårigt äktenskap och flyttade tillbaka till sin mor med sina barn. Janne som hade blivit faderlös vid tre års ålder fick växa upp omgiven av kvinnor.
Jean Sibelius talade svenska som hemspråk men sattes i finskspråkig skola i Tavastehus. Han blev på så sätt tvåspråkig och fick redan tidigt bekanta sig förutom med Runeberg, Topelius, Stagnelius, Rydberg och Strindberg också med Kalevala och Aleksis Kivi. Den klassiska litteraturen hörde också till hans grundläggande skolbildning, vilket fick en avgörande inverkan på hans konstsyn.
Sibelius drogs till musiken redan från tidiga barnaår. Han var visserligen inte medlem av någon utpräglad musikersläkt, men hans far sjöng gärna C. M. Bellmans sånger och Wennerbergs gluntar till luta, och hans mor kunde spela lite piano. På hans mors sida finns dessutom en förfader på 1600-talet, kronofogden Jakob Haartman, som bland sina avkomlingar också har en del andra kända namn inom den finska musikhistorien: bland andra Axel Gabriel Ingelius som komponerade den första finska symfonin, Martin Wegelius, Aino Ackté och tonsättarbegåvningen Heikki Suolahti som dog redan som 16-åring.
När Sibelius var sju år vidtog pianolektionerna för moster Julia, och redan då föredrogs de fria improvisationerna framom fingerövningarna; vid en familjehögtid improviserade Sibelius stycket ”Faster Evelinas liv i toner”. Den första egentliga tonsättningen gjordes omkring 1881 med stycket ”Vattendroppar” för violin och cello. Stycket förebådar inte vad som komma skall, men vittnar i alla fall om att han redan tillägnat sig en uppfattning om den klassiska stämföringen, komponerandets alfabet; betecknande är den måleriska användningen av instrumenten (pizzicato) för att uppnå rätt stämning.
Från sexton års ålder tog Sibelius lektioner i violinspel för ortens militärkapellmästare. Violinen fängslade honom från början och han drömde om att bli violinvirtuos. Sibelius tyckte att pianot, i motsats till violinen, inte sjöng, utan närmast var ett redskap vid tonsättandet. Han gjorde sig grundligt förtrogen med repertoaren för violin och med kammarmusiklitteraturen. Musicerandet i societeten och med syskonen, Linda som spelade piano och Christian som spelade cello, sporrade också hans egen kreativitet. I Tavastehus 1880–1885 åstadkom Sibelius omkring femton kompositioner: pianomusik och kammarmusikverk för två till fyra musiker. Förebilder var förutom wienklassikerna Mendelssohn, Grieg och Tjajkovskij. Innan Sibelius flyttade till Helsingfors 1885 förfärdigade han bland annat en stråkkvartett i Ess-dur, som tyder på att han målmedvetet tillägnat sig kompositionsteknik. Han hade på egen hand studerat Johann Christian Lobes lärobok i komposition, Lehrbuch der musikalischen Composition.
”Tavastehus var skolstaden, Lovisa friheten.” Som en motvikt till livet i skolan vistades Sibelius ofta på von Konows släktgård i Sääksmäki nära Tavastehus. Han utvecklades till en mästerskytt, och naturen blev en viktig inspirationskälla. Lika viktiga var de somrar han tillbringade i Lovisa hos sin farmor och faster Evelina. I Lovisa fascinerades Sibelius av havet, friheten och längtade bort. I fantasin reste han i sin farbror Johans spår till fjärran länder. Farbrodern hade omkommit i ett skeppsbrott före Sibelius föddes. När Sibelius 1886 antog sitt nya artistnamn började han också använda farbroderns visitkort, där namnet förfranskats till Jean Sibelius. Farbrodern Pehr som bodde i Åbo var en självlärd amatörmusiker, en fröhandlare som studerade stjärnorna med stjärnkikare och spelade fiol nattetid. I Jannes värld tog han faderns plats, och i ett tidigt skede spelade han också rollen som musikalisk rådgivare. I Åbo blev Sibelius mer bekant med musiken med hjälp av Pehr Sibelius partitursamling och hörde förmodligen för första gången orkestermusik.
Bland Sibelius närmaste släktingar förekom flera bohemiska, drömmande naturer, vilket också satte sin prägel på Sibelius. Modern Maria hade en känslig, djupt mystisk-religiös natur och fadern hade en lättsinnig inställning till pengar samtidigt som han var förmögen till uthålligt arbete. Dessa personer skapade en grund för tonsättarens senare överdådiga livsstil som ibland ruinerade familjen, men också för hans förmåga att skapa stora verk mitt i vardagsproblemens kaos.
Hösten 1885 började Sibelius studera juridik vid universitetet i Helsingfors och skrev också in sig vid Helsingfors musikinstitut. Musiken fick dock helt och hållet grepp om den unge Sibelius. Under ledning av musikinstitutets rektor, Martin Wegelius, studerade Sibelius teori och komposition, men till en början var violinspelandet viktigare. Sibelius uppträdde som solist i Giovanni Battista Viottis, Felix Mendelssohns och Jacques Pierre Rodes violinkonserter och romantiska småstycken, satt med i institutets kvartetter och blev konsertmästare i Akademiska orkestern, som leddes av Richard Faltin. Så småningom var han tvungen att inse att rampfebern och framförallt de sent påbörjade violinstudierna lade hinder i vägen för hans planer på att bli violinvirtuos.
Komponerandet kom nu i främsta rummet. Huvudvikten i Wegelius undervisning lades vid övningsuppgifter, men Sibelius gjorde också för sig själv kompositioner i sin egen stil, vilka stod i konflikt med det kromatiska nytyska idealet som Wegelius omfattade. Åtskilliga småstycken skapades också för vän- och syskonkretsen. Under sin tid i Helsingfors åstadkom Sibelius sammanlagt närmare etthundra kompositioner: sånger och verk för olika kammarensembler, bland annat pianotrior, en violinsonat och en stråkkvartett. Sibelius avancerade snabbt i studierna och beskrevs redan i ett tidigt skede som ett musikaliskt geni. När Sibelius stråkkvartett i a-moll uppfördes på musikinstitutets vårkonsert 1889 gav den ledande musikkritikern Karl Flodin denna sitt fulla stöd: ”Han har med ett slag ställt sig i första ledet af dem åt hvilka blifvit anförtrott att föra vidare den finska skapande tonkonstens runor.”
Helsingfors var viktig som studieort men minst lika viktiga var de vänskapsband Sibelius knöt där. Han blev bekant med kompositören och kapellmästaren Robert Kajanus, som skulle bli den främste förkämpen för hans musik, med författaren Juhani Aho och författaren och pianisten Adolf Paul, samt de inflytelserika syskonen Järnefelt; kapellmästaren och kompositören Armas, konstnären Eero, författaren Arvid och sist men inte minst Aino, Sibelius blivande hustru. Speciellt betydelsefullt var att Wegelius hade lyckats anställa den internationellt kände pianisten och kompositören Ferruccio Busoni som lärare vid musikinstitutet. Busoni, Sibelius, Paul och Armas Järnefelt bildade en väl sammanhållen vänkrets som samlades så gott som dagligen på Ericssons kafé eller hotell Kämp och dryftade frågor om konsten och livet.
På fyra år hade Sibelius tillägnat sig det mesta som fanns att få i Helsingfors. Det var dags för studier utomlands. Han reste dock inte till S:t Petersburg där tonsättaren och musikpedagogen Nikolaj Rimskij-Korsakov verkade, utan Wegelius såg till att han fick en sträng tysk utbildning. Den första utländska studieplatsen var Berlin, där den akademiska teoretikern Albert Becker blev hans lärare. De otaliga kontrapunktövningarna var inte så konstnärligt givande, fastän utan tvivel nyttiga, och där fick Sibelius sina viktigaste impulser vid de konserter han bevistade. Han bevittnade hur Hans von Bülow dirigerade Beethovens symfonier och spelade Beethovens pianosonater; Joachimkvartetten uppförde Beethovens sena stråkkvartetter. Betydelsefullt var det också att få höra Richard Strauss symfoniska dikt Don Juan, och när Kajanus besökte Berlin för att leda sin symfoni Aino fick Sibelius möjligen uppslag till sitt symfoniska diktande. Det är också skäl att nämna Richard Wagner, vars operor Tannhäuser och Mästersångarna i Nürnberg gjorde ett starkt intryck på Sibelius, som han senare fick kämpa för att befria sig från. Under inflytande av den norske kompositören Christian Sinding komponerade Sibelius 1890 pianokvintetten i g-moll, som är det första verket i den stil som kom att bli hans egen. Efter att Sibelius återvänt till hemlandet sommaren 1890 blev stråkkvartetten i B-dur klar och han förlovade sig med Aino Järnefelt.
Busoni medverkade till att Sibelius studieplats från hösten 1890 blev Wien, som var mer i hans smak än Berlin. Den öppna internationella atmosfären i Wien, de rumänska och ungerska musikerbekantskaperna och Strauss valser som ljöd överallt fick honom i sitt våld. Den åldrande Johannes Brahms tog inte emot Sibelius trots Busonis rekommendationer, och lärare för honom blev den då populäre ungerske tonsättaren Karl Goldmark, som undervisade i orkestrering, samt Robert Fuchs som hade haft Hugo Wolf och Gustav Mahler som elever. Några musikupplevelser angav riktlinjerna. När Sibelius hörde en symfoni av Anton Bruckner på en konsert där tonsättaren själv var närvarande förklarade han att Bruckner enligt hans mening var den största levande kompositören. Sibelius rördes till tårar vid uppförandet av Beethovens nionde symfoni, dirigerad av Hans Richter: ”Jag kände mig så liten, så liten.”
Sibelius, som dittills skrivit kammarmusik, började i Wien komponera för orkester. Under ledning av Goldmark komponerade han den Brucknerpåverkade ouvertyren i E-dur samt den friare Scène de ballet. I Wien väcktes plötsligt också Sibelius intresse för den finska kulturen och språket. Sibelius fördjupade sig i Kalevala och tog till sig eposets mytiska värld: ”Jag tycker den är endast musik, tema med variationer.” Huvudtemat i den symfoniska dikten Kullervo kom till i en djupt finsk stämning. När Sibelius återvände till Finland sommaren 1891 fortsatte han komponerandet av Kullervo. Även om Sibelius senare förnekade saken, träffade han på hösten 1891 Larin Paraske som då vistades i Borgå. Att han hade hört äkta runosång och gråtkväde fick en avgörande inverkan på tematiken och formen i Kullervo och också på utformandet av Sibelius eget tonspråk. Uruppförandet av Kullervo den 28 april 1892 var en stor succé: ”De finska tonernas mäktiga vårflod kom framstörtande. Jean Sibelius bröt ensam väg”, som Kajanus senare beskrev denna viktiga händelse. Den finska musiken hade fötts, Sibelius hade infriat de förväntningar som ställts på honom.
I juni samma år firades bröllop, och brudparet Sibelius åkte till Kalevalas födelsetrakter inspirerade av karelianismen, som då var på modet. Färden gick bland annat till Ilomants och Korpiselkä, där Sibelius nedtecknade runomelodier. Inspiration från resan kan i viss mån märkas i tondikten En saga, men framför allt i Karelia-sviten och i Lemminkäinen-sviten. Aino och Jean Sibelius fick under årens lopp sex döttrar, av vilka en dog som barn. För att trygga familjens utkomst var Sibelius ända till sekelskiftet 1900 tvungen att undervisa i violinspel och teoriämnen vid musikinstitutet och i orkesterskolan, som Kajanus hade grundat 1885. Kompositörens livsstil förändrades ändå inte mycket. Adolf Pauls skandalroman En bok om en människa kom ut 1891 och skildrade en fiktiv person (Sillén = Sibelius) som var sysslolös, undvek arbete och var storförbrukare av champagne. Och när sedan Gallen-Kallela 1894 ställde ut målningen ”Problemet” (senare ”Symposion”), där några kända konstnärer sitter och dåsar uttröttade efter omåttligt drickande, gjorde detta inte något gynnsamt intryck på allmänheten.
Efter En saga och Karelia vidtog komponerandet först efter att Sibelius hade fått impulser under en resa till Bayreuth och München 1894. Wagners förkrossande överlägsna musik kvävde dock Sibelius operaplaner; operan med Kalevalamotiv, Båtens skapelse, som var under arbete, blev aldrig färdig. Wagner har lämnat bestående spår i Sibelius musik, men musikdramat byttes ut mot en symfonisk dikt och Franz Liszt blev Sibelius förebild. Materialet till operan använde Sibelius 1895 till Lemminkäinen-sviten.
Då Sibelius 1896 sökte musiklärartjänsten vid Helsingfors universitet höll han en viktig provföreläsning med titeln ”Några synpunkter på folkmusiken och dess betydelse för konstmusiken.” Det var enda gången han skriftligt redogjorde för sin syn på tonsättandet. Enligt Sibelius skall tonsättaren i första hand utgå från folkmusiken, även om han till slut måste ställa sig ovanför det nationella. Kajanus fick emellertid tjänsten, vilket ändå inte förstörde förhållandet mellan vännerna. Sibelius fick som kompensation ett årligt stipendium, som senare omvandlades till en livslång pension.
Sibelius första symfoni blev klar 1899 och är skriven i en anda som något påminner om Tjajkovskij. Den ändade den romantiska perioden i Sibelius produktion. Samtidigt som Sibelius började komponera symfonier drogs han till den absoluta musikens ideal. I den första liksom i den andra symfonin (1902) har man visserligen gärna sett finsknationella drag. Under ofärdsåren blev Sibelius med sin musik en självklar symbol för nationella strävanden. Han hade inget emot detta och han komponerade 1899 både Atenarnes sång och tablåmusik för Pressens dagar. Finalen till sistnämnda musik, Finland vaknar, döptes senare om till Finlandia. Men denna inriktning hade sina risker och försvårade särskilt under senare år mottagandet av Sibelius kompositioner, som i första hand var tänkta att vara musik, inte ideologi.
En avgörande vändning mot en mer klassisk stil, ett fjärmande från nationalromantiken, skedde i början av århundradet, när Sibelius med sin familj bodde i Rapallo i Italien. Det tydliga formspråket i den gamla italienska konsten förde hans musik mot en koncentrerad harmoni och antika ideal. Arkitekturen och konsten i Rom och Palestrinas musik gav honom ”underliga tankar angående musikens väsen”. Andra symfonin är delvis det första uttrycket för denna nya stil. Andra exempel på denna är omarbetningen av En saga 1902, och i synnerhet den slutliga versionen av violinkonserten, som komponerades 1903–1905.
Stilförändringen främjades också av det yttre livet förändrades. ”I Helsingfors dog all sång inom mig”, konstaterade kompositören själv. För att komma ifrån de långa restaurangkvällarna och för att i lugn och ro få komponera flyttade Sibelius med sin familj 1904 till ett hus i Tusby (sedermera Träskända) ritat av Lars Sonck. Ainola byggdes delvis tack vare Axel Carpelan (1858–1919), en musikälskande man utan fast sysselsättning, av adlig börd men utan egna tillgångar. Han ordnade upp Sibelius penningaffärer, ofta genom att vädja till fosterländska affärsmäns samvete, och han var kanske den som djupast förstod Sibelius musik. Av Carpelan fick Sibelius från och med konserten på världsutställningen i Paris 1900 ständigt instruktioner om eller förslag till nya kompositioner samt ateljékritik. ”För hvem skall jag nu komponera?”, frågade Sibelius när hans vän dog 1919.
Symfoni nr 3, komponerad 1907, vittnar om en ny livssituation, ”Men oaktadt allt finnes det dock mycket dur i lifvet. Den III [symfonin] går i C-dur!” Sibelius hade också framgångar utomlands, och hans musik fick bestående fotfäste i England, som han besökte 1905. Förkämpar för Sibelius var bl.a. Henry Wood, Rosa Newmarch och Ernest Newman. År 1906 var Sibelius i S:t Petersburg och dirigerade sin symfoniska dikt Pohjolas dotter. Under sin karriär ända fram till uruppförandet av symfoni nr 7 dirigerade Sibelius sina verk över hela Europa och svarade för uruppförandet av dem.
Sibelius träffade Gustav Mahler 1907 när denne besökte Helsingfors på en konsertresa. Ingen djupare sympati uppstod mellan dessa två kompositörer med motsatta stilideal, och Mahler, som ansågs vara en av de främsta kapellmästarna, dirigerade heller aldrig sin kollegas verk. Den ordväxling som bevarats från Mahlers och Sibelius samtal hör till nittonhundratalets musikhistoria. När Sibelius sade att han i symfonins väsen beundrade ”dess stränghet och stil och den djupa logik, som skapade ett inre samband mellan alla motiv”, ansåg Mahler att ”symfonin ska vara som världen: allt ska inrymmas i den.”
På våren 1908 opererades Sibelius för en halstumör, och han upphörde med att röka cigarrer och dricka alkohol under sju år. Det torde inte vara en tillfällighet att Sibelius mest besjälade och för publiken svårförståeliga verk kom till under denna tid. Den själsliga krisen visar sig i musikens dysterhet, undvikande av yttre pampighet, tidvis ångestfull framställning, som expressionism. Nu komponerade han den symfoniska dikten Nattlig ritt och soluppgång (1908), stråkkvartetten Voces intimae (1909), symfoni nr 4 (1911), tondikterna Barden (1913) och Luonnotar (1913). Speciellt den syrliga dissonansen och det modernistiska i fjärde symfonin uppfattades som ett slag i ansiktet på publiken. Denna Sibelius var inte lätt att följa, och nationalkompositörens renommé fick sig en rejäl knäck i mångas ögon.
Sibelius företog många konsertresor i början av 1910-talet till bl.a. Göteborg, Riga, Köpenhamn och Berlin. Han började få ett grundmurat rykte utomlands. År 1912 erbjöds han en professur i komposition vid Wiens musikakademi, som han dock avböjde. Likaså avböjde han den lärartjänst som 1921 erbjöds honom vid Eastman School of Music i Rochester i delstaten New York. Inom sig visste Sibelius att han inte var någon pedagog. En av Sibelius trevligaste erfarenheter måste ha varit hans resa till Amerika 1914, då han promoverades till hedersdoktor vid Yale University. I resan ingick också konserter där bl.a. den beställda impressionistiska tondikten Okeaniderna spelades. Han besökte också Boston och Niagarafallen.
Världskriget 1914–1918 var en svår tid såväl psykiskt som materiellt för Sibelius. Svårigheten att röra sig innebar en isolering, statspensionen minskade på grund av inflationen och Sibelius fick inte ut sin royalty från det tyska förlaget Breitkopf & Härtel. Med tanke på Sibelius överdådiga livsstil innebar detta att familjen levde i fattigdom, formligen i misär. För att trygga ekonomin var han tvungen att komponera småstycken: sånger, kompositioner för piano och verk för violin och piano. Bland dessa småstycken finns likväl riktiga pärlor.
Finland blev självständigt 1917, men självständigheten åtföljdes av ett bittert inbördeskrig. Sibelius liv var inte hotat, även om han hade komponerat Jägarmarschen 1917. De rödas trupper gjorde i alla fall husundersökning på Ainola, och Sibelius med familj fördes till Helsingfors, där de kunde vara i större säkerhet. Krigsårens svårigheter återspeglas också i femte symfonins mödosamma tillkomst. Sibelius arbetade med den i ett halvt årtionde, för även om symfonin framfördes första gången vid 50-årskonserten 1915, blev den version som sedermera skulle spelas färdig först 1919. Det mödosamma arbetet med symfonin återspeglar samtidigt de förändringar som skett i Sibelius tonspråk: han ersatte den gamla formen med en ny, friare symfonisk fantasi, som närmade symfonin till den symfoniska dikten.
Den dystra krigstiden var förbi först 1919, då Sibelius och Aino reste till Köpenhamn på nordiska musikdagar. Sibelius fick äntligen åter andas luften i Europa. Han träffade Carl Nielsen, men det uppstod inte något närmare vänskapsförhållande, speciellt inte då Sibelius i recensioner allmänt karakteriserades som det största musiknamnet i Norden.
Efter en skapande paus 1920–1922 vidtog Sibelius sena symfoniska period. Han fortsatte med sina framträdanden utomlands och komponerade sin sjätte (1923) och sjunde symfoni (1924). Samtidigt upplevde han den åldrande kompositörens öde: ”Det går ej med samma fart som förr och själfkritiken växer till det omöjliga”. I vilket fall som helst kombinerade Sibelius det symfoniska med modaliteten på ett innovativt sätt i sjätte symfonin, medan sjunde symfonin kan beskrivas som ett slags ändpunkt i den klassiskromantiska symfonilitteraturen på grund av den ensatsiga formlösningen. I sina sista symfonier och i tondikten Tapiola (1926) har Sibelius skapat sina kanske mest mogna verk, men samtidigt uttömde han sina kreativa resurser i snabb takt. Före tondikten hann han även med scenmusiken till Stormen (1925), ett kompositionsarbete för Köpenhamn; musikens stilmässiga bredd och nya kompositionsmässiga lösningar vittnar trots allt om att Sibelius inte hade förlorat sin förmåga att förnya sig.
År 1929 skapades opusen 114–116, verk för piano samt för violin och piano, men därefter var det slut. Visserligen kämpade Sibelius med den åttonde symfonin så sent som 1943, men när han brände upp ett flertal av sina verk i slutet av 1940-talet var tystnaden i Träskända ett faktum. Endast Sorgmusik, som Sibelius komponerade till sin mångårige vän Akseli Gallen-Kallelas begravning, ger en antydan om vad som gick förlorat med den åttonde symfonin. Mycken tragedi måste ha funnits i dessa sista år, men också rikligt med bevis på uppskattning och aktning.
Under Sibelius sista år ansågs det allmänt att han hörde till sin tids största tonsättare. Hans musik spelades överallt och festivaler anordnades till hans ära. Också till åren kommen bevarade Sibelius sitt intresse för nya strömningar inom musiken. Strömmen av besökare på Ainola var outsinlig, och när kompositören fyllde 90 sände den före detta premiärministern i Storbritannien, Winston Churchill, honom en ask med hans älsklingscigarrer. Två år senare, den 20 september 1957, fick Sibelius en hjärnblödning och avled. Han begravdes på sydsluttningen i Ainola.
Även om Sibelius inte bildade någon skola, fick han efterföljare såväl i hemlandet som utomlands. Till en början var det närmast Toivo Kuula och Leevi Madetoja som följde i hans fotspår i Finland, senare har många av landets symfoniker tagit intryck av Sibelius tema-, form- eller orkestermusik, bl.a. Joonas Kokkonen, Einojuhani Rautavaara, Aulis Sallinen och Erkki Salmenhaara. Utomlands kommer en del britter i närheten av Sibelius, bland dem Ralph Vaughan Williams, och amerikanska kompositörer som Howard Hanson och Samuel Barber.
Sibelius plats i musikhistorien har trots allt orsakat forskare och historiker en hel del huvudbry. Ett skäl har varit det på 1900-talet rådande snävt uppfattade kravet på framåtskridande, enligt vilket atonaliteten var tidsenlig medan tonaliteten uppfattades som konservativ. Sålunda har Sibelius av vissa stämplats som en kompositör som var efter sin tid och som förde vidare senromantiken. Sibelius använde element ur romantikens musikspråk i hela sin produktion; han komponerade ibland till och med pastischaktiga salongsstycken i artonhundratalsstil. Å andra sidan utvidgade han den traditionella tonaliteten med modalt material.
Sibelius orkesterbehandling var också revolutionerande på sin tid. På så sätt har Sibelius varit en förebild också för en senare tids kompositörer: Magnus Lindberg, Tristan Murail, David Matthews. Likaså hör Sibelius formtänkande, där traditionella former endast används som utgångspunkt för nya formlösningar, till det modernare i musiken under förra århundradet. Hans teknik inom det motivisk-tematiska tänkandet, som grundar sig på fri utveckling av motiven, är oförliknelig. Framför allt framstår Sibelius vidareutveckling av symfonigenren som en enastående prestation.
Veijo Murtomäki
Johan Julius Christian Sibelius, från 1886 Jean, född 8.12.1865 i Tavastehus, död 20.9.1957 på Ainola i Träskända. Föräldrar stadsläkaren, medicine och kirurgie doktorn Christian Gustaf Sibelius och Maria Charlotta Borg. Gift 1892 med Aino Järnefelt.
VERK. Symfonier: Nr. 1 e-moll (1899); Nr. 2 D-dur (1902); Nr. 3 C-dur (1907); Nr. 4 a-moll (1910); Nr. 5 Ess-dur (1914); Nr. 6 d-moll (1923); Nr. 7 C-dur (1924). Symfoniska dikter/tondikter: Kullervo (1891-1892); En saga (1892, omarb. 1902); Finlandia (1899, omarb.1900); Pohjolas dotter (1906); Nattlig ritt och soluppgång (1908); Barden (1913); Luonnotar (1913); Okeaniderna (1914); Tapiola (1925). Sviter/andra orkesterverk: Karelia (1893); Rakastava (1911); Lemminkäinen: Tuonelas svan (1893); Ouvertyr E-dur (1891); Scène de ballet (1891). Scenisk musik: Kuolema (A. Järnefelt, 1903), musikens första nummer omarb. till Valse triste (1903); Belsazars gästabud (H. Procopé, 1906); Stormen (W. Shakespeare, 1925). Soloinstrument och orkester/piano: Violinkonsert d-moll (1903, omarb. 1905); Romans F-dur för violin (eller cello) och piano (1915); Fem skisser för piano op. 114 (1929); Fyra stycken för violin och piano op. 115 (1929); Tre stycken för violin och piano op. 116 (1929); Sorgmusik för orgel (1931). Kammarmusik: Stråkkvartett Ess-dur (1885); Stråkkvartett a-moll (1889); Stråkkvartett B-dur (1889-1890); Stråkkvartett Voces intimae d-moll (1909); Pianokvintett g-moll (1890). Sånger: Demanten på snön (J. J. Wecksell, 1899); Flickan kom (J.L. Runeberg, 1901); Svarta rosor (E. Josephson, 1899); Sången om korsspindeln (A. Paul, 1898); Säv, säv, susa (G. Fröding, 1899); Var det en dröm (J. J. Wecksell, 1902). Körverk: Atenarnes sång (V. Rydberg, 1899); Jägarmarschen (H. Nurmio, 1917). Se även F. Dahlström, The Works of Jean Sibelius (1987); K. Kilpeläinen, The Jean Sibelius Musical Manuscripts at Helsinki University Library (1991); Jean Sibelius works. A Critical Edition, Red. T. Virtanen (1998–). Notmanuskript i Nationalbiblioteket, Sibelius-Akademin, Helsingfors stadsorkesters bibliotek och i Sibeliusmuseet i Åbo.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Barnett, Sibelius. New Haven & London (2007); F. Blum, Jean Sibelius. An International Bibliography on the Occasion of the Centennial Celebrations (1965); E. Clark, Sibelius Reflections. London (2007); F. Dahlström, Jean Sibelius. Thematisch-bibliografisches Verzeichnis seiner Werke. Wiesbaden (2003); F. Dahlström, Jean Sibelius. Dagbok 1909–1944 (2005); G. D. Goss, Jean Sibelius. A Guide to Research. New York & London (1998); D. Hurwitz, Sibelius. The Orchestral Works. New York & London (2007); R. Layton, Jean Sibelius I–III. London (1976–1997); V. Murtomäki, Jean Sibelius ja isänmaa (2007); T. Mäkelä, ”Poesie in der Luft”. Jean Sibelius. Wiesbaden (2007); T. Mäkelä, Sibelius, me ja muut. Suomi-kuvan jäljillä Sibeliuksen kanssa (2007); E. Tawaststjerna, Jean Sibelius I–V (1992–1997); M. Vignal, Jean Sibelius. Paris (2007).
BILDKÄLLA. Sibelius, Jean. Postkort: Paul Heckscher. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.