J. A. Ehrenström skapade tillsammans med C. L. Engel Helsingfors nyklassiska centrum med dess monumentalbyggnader. Åren 1820–1825 var han också ledamot av kejserliga senatens ekonomiedepartement. Ehrenström blev undersåte i storfurstendömet Finland så sent som 1812, efter en mångskiftande bana inom svensk politik och administration.
Johan Albrecht Ehrenström tillhörde en småländsk släkt som upphöjts i adligt stånd i slutet av 1600-talet. Fadern, Nils Albrecht Ehrenström, tjänstgjorde vid Johan Albrechts födelse som underlöjtnant vid artilleriet på Sveaborg. Innan han nått denna lägsta officersgrad hade han tjänat som underofficer i tjugo år. Modern, Christina Catharina (kallad Stina Caisa) Sederholm, var tullbesökardotter – en fattig syster till kommerserådet Johan Sederholm, känd för sin förmögenhet och sitt hus. Sedan Stina Caisa dött i barnsäng ingick N. A. Ehrenström äktenskap med en dotter till general Berndt Otto Stackelberg, sedermera fältmarskalk.
På grund av bristande ekonomiska resurser ombesörjde fadern själv sina barns undervisning. Vid 10 års ålder inskrevs J. A. Ehrenström som kadett vid artilleriet. Vid 14 års ålder blev han sergeant och som 17-åring befordrades han till officer, till konduktör vid fortifikationen. Åren 1778–1785 deltog han i den nyinrättade finska rekognosceringskårens kartläggningsuppdrag. Han fick lära sig att rita militära kartor och förkovrade sig i att skriva, två färdigheter som hans senare framgångar i hög grad byggde på. År 1785 flyttade Ehrenström till Stockholm med avsikt att skapa sig en karriär inom förvaltningen.
Till sin besvikelse måste Ehrenström börja som extra kanslist vid kanslikollegiet. Denna omständighet bidrog kanske till att han redan följande år i sällskap med G. M. Sprengtporten begav sig ut på en färd till Ryssland. I sina memoarer försäkrar Ehrenström att han var en svuren motståndsman, vilket uppenbarligen är en överdrift. Resan som sådan blev en besvikelse för Ehrenström, men den öppnade likväl vägen till Gustav III:s ynnest. Sprengtporten övergick i rysk tjänst, Ehrenström däremot ”flydde” via Finland till Sverige och skrev en redogörelse till kungen om sin resa.
En mörk höstnatt 1788 avhämtades Ehrenström för att i hemlighet sammanträffa med kungen. Hans första förtroendeuppdrag som kungens man var oangenämt och farligt. Ehrenström fick i uppdrag att spionera på den baltiska adeln och utröna sinnesstämningarna inom ståndet – formellt som kurir utsänd till Berlin. Ehrenström klarade uppgiften och blev samma år utnämnd till andre sekreterare i kanslikollegiets presidentkontor, med ansvar för utrikeskorrespondensen. Därtill fick han namn och värdighet av kunglig sekreterare. Under 1788–1790 års krig i Finland och under resor 1789–1791 följde han med kungen som tillförordnad kabinettssekreterare. Ehrenströms vapen blev framgent gåspennan: då han visade sig vara mycket skicklig på att dechiffrera post såg krigsledningen gärna att han hölls på avstånd från farliga krigsskådeplatser. Under det segerrika sjöslaget vid Svensksund fick Ehrenström order om att försätta sig och dokumenten i säkerhet i Lovisa, något som orättvist ledde till att Gustav III förebrådde honom för feghet. Ehrenström hade ”flytt” på order.
Ehrenström utsågs till G. M. Armfelts sekreterare vid fredsförhandlingarna i Värälä, och fick enligt tidens sed rikliga skänker av motparten då freden trätt i kraft. För de ryska pengarna och för solden han uppburit för fälttjänst köpte han gården Djurönäs i Värmdö socken i Stockholms skärgård. Ehrenström var nu en av Gustav III:s gunstlingar, men han belönades likväl inte såsom Armfelt med vare sig tjänster, titlar eller hederstecken. Den enda utmärkelse han tilldelades var att bli härold i Serafimerorden och fick därmed rätten att bära den ”lilla stjärnan”. Trots att han allmänt betraktades som något av kungens grå eminens torde majestätet likväl ha dragit mer nytta av Ehrenströms yrkesskicklighet än Ehrenström av kungens gunst.
Efter mordet på Gustav III avgick Ehrenström 1792 från sin tjänst, sedan G. A. Reuterholm blivit den verklige ledaren i förmyndarregeringen, och drog sig tillbaka till sin lantgård. I slutet av följande år fängslades han ändå som misstänkt för delaktighet i den ”Armfeltska ligan”. Ehrenström, överste J. F. Aminoff och Armfelts älskarinna Magdalena Rudenschöld hade i sin korrespondens med Armfelt, som vistades utomlands, utvecklat tankar om undanröjande av Reuterholms förmyndarregering. Efter en politisk landsförräderi rättegång dömdes konspiratörerna 1794 till döden och förlust av adelskap, ära och gods. Dödsdomarna ändrades – genom ”nådigt beslut” – till livstids fängelse, då benådningen lästes upp på avrättningsplatsen. Innan de dömda transporterats dit hade de fått stå en timma vid skampålen.
Av ”konspiratörerna” fick Ehrenström – uppenbarligen i avsaknad av gynnare – utstå det strängaste straffet. Magdalena Rudenschöld benådades fullständigt i juni 1796 och Aminoff i november samma år, sedan Gustav IV Adolf uppstigit på tronen. Ehrenströms dom mildrades endast såtillvida att han 1796 förflyttades till sin far på Waxholms fästning. Fri blev han 1799 och fullständigt benådad i juni 1800, då han också återfick sitt adelsnamn och sin adelsvärdighet, medan Armfelt rehabiliterats redan i början av året. Efter benådningen lyckades Ehrenström inte vinna konungens förtroende, men skickades ändå på diplomatiska uppdrag till S:t Petersburg och Wien. Efter statskuppen 1809 tilldelades han regeringsråds titel, men fick inga offentliga uppdrag.
På uppmaning av Armfelt och Aminoff, som redan tidigare flyttat till Finland, lämnade Ehrenström Sverige och blev undersåte i storfurstendömet 1812. Här öppnade sig för honom, vid fyllda 50 år, en ny levnadsbana i och med att han 1812 utnämndes till ordförande i återuppbyggnadskommittén för Helsingfors stad. Ehrenström, som var känd som en lysande stilist, skrev sig på sätt och vis till detta uppdrag. Han avfattade nämligen på Armfelts uppmaning ett utlåtande om det stadsplaneförslag som löjtnant Anders Kocke 1811 gjort upp enligt anvisningar av landshövdingen i Nylands och Tavastehus län G. F. Stjernvall. Den senare ledde på den här tiden återuppbyggnadskommittén. Enligt Ehrenströms levnadstecknare, historikern Yrjö Blomstedt, var det Ehrenström som drog slutsatsen att det var möjligt att göra Helsingfors till huvudstad för Finland. G. F. Stjernvall, som ivrigast talade för Helsingfors som huvudstad, vidarebefordrade till kejsaren såväl kommitténs planer som Ehrenströms utlåtande. I april 1812 fastställde kejsaren genom ett reskript att Helsingfors skulle bli Finlands nya huvudstad och att den skulle byggas enligt Ehrenströms stadsplan.
Ehrenströms största svårighet var till en början att hitta kompetenta arkitekter, men 1814 fann han en lycklig lösning på sitt problem, då tysken Carl Ludwig Engel, som råkade befinna sig i landet, erbjöd sig att bli kommitténs arkitekt. Engel ritade Helsingfors centrum i enlighet med Ehrenströms planer, senatstorget med omgivande monumentalbyggnader och många andra offentliga byggnader. Till Ehrenströms stoltaste stunder hörde då han i december 1816 kunde meddela generalguvernören Fabian Steinheil, att senaten torde kunna flytta till Helsingfors den första december 1818. Det egentliga senatshuset – dagens statsrådsborg – kunde dock tas i bruk först i september 1822.
Då Ehrenström byggde upp Helsingfors befann han sig i stort sett i samma situation som då han tjänade Gustav III: storfurstendömet drog mera nytta av honom än vad han drog av storfurstendömet. Ehrenström fick, då han kom till Finland, årligen motta 1 000 silverrubel som ersättning för sin tjänstepension i Sverige, men senare ansågs det att hans pension ingick i hans lön. Han försågs dock av kejsaren mer frikostigt med titlar och hederstecken än av Gustav III: han blev verkligt statsråd och förärades S:t Vladimirordens riddartecken av tredje klassen och S:ta Annas riddartecken av första klassen.
Då det gällde att skriva promemorior utnyttjade framför allt Armfelt Ehrenströms stilistiska talang. Mest betydande var det förslag till reform av storfurstendömets administration som Ehrenström utarbetade 1812. Enligt den skulle regeringskonseljen ersättas av hela fyra fristående myndigheter: kanslikollegiet, beredningskommissionen för de allmänna ärendena, regerings- eller statskonseljen och högsta domstolen. Armfelt började bereda planen för godkännande, men ärendet förföll i och med hans död 1814. Planen, som i stort påminde om den svenska regeringsformen från Gustav III:s tid, kan ses som gustavianernas motdrag mot den regeringskonselj, senare senat, som ”Borgå-männen” utarbetat. Hade förslaget förverkligats, skulle det sannolikt ha försvagat den finländska administrationen och likaså Finland, eftersom en stark, enhetlig och centraliserad regeringskonselj-senat var en garanti för en stabil utveckling i Finland.
Då tre nya ledamotsvakanser 1820 inrättades vid senatens ekonomiedepartement, utsågs till dem förutom Ehrenström, landshövdingen i Viborgs län C. J. Walleen och landshövdingen i Åbo och Björneborgs län, den tidigare senatsledamoten, C. E. Mannerheim. Samtliga kan beskrivas som anhängare av statssekreteraren R. H. Rehbinder. Trots att de tre var fränder och hörde till samma umgängeskrets, låg de i senaten i fejd med varandra största delen av tiden.
Ehrenström blev inte ordförande för någon expedition utan var ledamot ”utan portfölj” och fungerade samtidigt som ordförande för återuppbyggnadskommittén. Då senatens två departement 1822 fick var sin viceordförandepost, och Mannerheim blev ekonomiedepartementets viceordförande, kom Ehrenström genom sin höga ställning och i sin egenskap av äldre, sittande ledamot att fungera som viceordförandens ställföreträdare vid departementets sessioner. I senaten var han likväl mindre framträdande.
När det riktigt gällde, förmådde dock Ehrenström, Mannerheim och den till prokurator utnämnde Walleen trots allt att samarbeta, och stilisten Ehrenströms tjänster kom då till pass. En sådan situation uppstod vid övergången från Alexander I:s till Nikolaj I:s regeringsperiod, då senaten 1825 vägrade att verkställa några beslut som generalguvernör Arsenij Zakrewskij fått stadfästa under en privat audiens hos kejsaren (och därmed förbigått statssekreteraren). Med stöd av Walleen godkände senaten en skrivelse i ärendet, formulerad på franska av Ehrenström. Kejsar Nikolaj avgjorde tvisten till Zakrewskijs fördel men samtidigt stärktes senatens ställning.
Ehrenström avgick från senaten den 30 september 1825. Han hade lämnat in sin avskedsansökan, men kejsaren hade bett honom sitta kvar och därför fördröjdes beslutet. Verksamheten vid Helsingfors återuppbyggnadskommitté upphörde i början av oktober på Ehrenströms eget förslag. Ledamotskapet i senaten gav Ehrenströms sista år i karriären yttre glans och därtill ekonomiska fördelar. Hans eftermäle är – med rätta – intimt förbundet med Helsingfors utveckling som huvudstad.
De sista drygt tjugo åren av sitt liv tillbringade Ehrenström som aktad åldring i sin hemstad, som ”ett levande minnesmärke över den gustavianska tiden”. Ehrenström skrev under denna tid sina memoarer.
Markku Tyynilä
Johan Albrecht Ehrenström, född 28.8.1762 i Helsingfors, död 15.4.1847 i Helsingfors. Föräldrar överstelöjtnanten Nils Albrecht Ehrenström och Christina Catharina Sederholm. Gift 1820 med Hedvig Catharina Lagerborg.
PRODUKTION. Skriftlig kvarlåtenskap: Statsrådet Joh. Alb. Ehrenströms Efterlemnade Historiska Anteckningar I−II (1882−1883); J. A. Ehrenström, Brev, Helsingfors i forna tider 6 (1997). Se även Y. Blomstedt, Johan Albrecht Ehrenström. Gustavian och stadsbyggare (1963).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Y. Blomstedt, Johan Albrecht Ehrenström. Gustavian och stadsbyggare (1967); Y. Soini, Helsingin poika. Todellisen valtioneuvoksen Joh. Alb. Ehrenströmin elämänvaiheet (1950); M. Tyynilä, Senaatti. Tutkimus hallituskonselji-senatista 1809−1918 (1992).
BILDKÄLLA. Ehrenström, Johan Albrecht. Oljemålning (detalj): Johan Erik Lindh, 1839. Museiverket.