Arvid Hultin gjorde sin huvudsakliga karriär inom universitetsbiblioteket där han var vicebibliotekarie 1903–1926. Han ägnade 1600-talets och 1700-talets litteratur omfattande studier och var också verksam som utgivare. Hans litteraturhistoriska insats föregicks av flera år som medarbetare i tidningspressen, och i tidskrifter utgivna i Finland och i Sverige. Hultin satt över fyrtio år i styrelsen för Svenska litteratursällskapet i Finland, största delen av tiden som sekreterare.
Arvid Hultin var prästson från Helsinge, han gick i elementarskolan i Heinola och i Borgå gymnasium och blev student vid 16 års ålder 1872. Efter studier med allmän historia samt estetik och nyare litteratur som huvudämnen blev han filosofie kandidat 1878. Mellan 1879 och 1885 undervisade han i svenska och historia i Helsingfors privatlyceum, Svenska normallyceum och Nya svenska läroverket. Under studietiden var Hultin korrekturläsare vid Helsingfors Dagblad och medverkade också i tidningen. Hultin hade studerat för C. G. Estlander och denne gjorde tydligen både som person och som kultursvensk ideolog intryck på honom. Redan under studietiden började Hultin medverka i Estlanders Finsk Tidskrift med recensioner, översättningar och småningom med artiklar – han var också redaktionssekreterare för tidskriften 1883.
I en genomgång av nyare svensk dikt 1881 (av Topelius, Emil von Qvanten, Karl Robert Malmström, Rafael Hertzberg och V. K. E. Wichmann – Gånge Rolf) tog Hultin avstånd från Topelius sätt att bearbeta sina dikter så att budskapet i dem förändrades, vilket ledde till polemik med Valfrid Vasenius. Vid sekelskiftet utgav Hultin K. R. Malmströms dikter med en levnadsteckning.
När Axel Lille grundade Nya Pressen 1883 anställdes Hultin som en av fyra redaktörer och skötte utrikesbevakningen tills tidningen drogs in 1900. Han var tidvis redaktionssekreterare och medverkade också som recensent av litteratur och teaterföreställningar. Under 1880-talet medverkade Hultin i de i Sverige utgivna tidskrifterna Ur Dagens Krönika och Ny Svensk Tidskrift med översikter från Finland, om politik i den förra och om litteratur i den senare. Bland annat uppmärksammade han Tavaststjernas verk. Han skrev också artiklar för Nordisk familjebok och Finsk biografisk handbok.
Hultin inledde sin bibliotekskarriär som Akademiska läseföreningens bibliotekarie 1876–1877 och blev e.o. amanuens vid universitetsbiblioteket 1877, tf. amanuens 1878, tredje amanuens 1879 samt både andra och första amanuens 1890. Från 1899 förestod Hultin Fennicaavdelningen som tf. vicebibliotekarie och chef för avdelningen blev han 1903 (från 1918 var hans titel bibliotekarie). Åren 1912–1914 var han tf. överbibliotekarie men fick inte tjänsten efter Wilhelm Bolin; den gick i stället till Georg Schauman som Hultin tidvis vikarierade för. Hultin gick i pension 1926 och hade under sin femtioåriga bana som bibliotekarie skött alla tjänster som fanns vid universitetsbiblioteket när han började där.
Hultin skötte Fennicasamlingen som omfattade allt finländskt och Finlandsrelaterat tryck. Han planerade och ledde flyttningen av samlingen till universitetsbibliotekets tillbyggnad Rotundan. Han genomförde omorganisationen utgående från en modell som användes inom den svenska avdelningen vid universitetsbiblioteket i Uppsala med systematiska klasser och med böckerna inom dem uppställda alfabetiskt efter författare. Under Hultins tid som chef upprättades en kortkatalog över Fennicasamlingen.
Hultin hade skaffat sig grundliga kunskaper om materialet genom sitt arbete med samlingarna. Han publicerade en användbar bibliografi över den svenska skönlitteraturen i Finland till 1885 (1888) och gjorde – tillsammans med Rolf Lagerborg som då var amanuens – en katalog över Fennicatryck från tiden före 1809. Efter att ha gått i pension som 70-åring blev Hultin ombedd att sammanställa en katalog över skillingtrycket i Fennicasamlingen. Den utkom i tre omfattande delar 1929–1932 och förtecknar 7 500 visor, sagor och annat folkligt tillfällestryck.
Hultin hörde till den generation nyländska gymnasister och studenter som tog avstånd från den ideella fennomanin och i stället valde att engagera sig för den svenska kulturen i Finland. Genom sin mor och sin första hustru – och kusin – var han befryndad med släkten Järnefelt och syssling till Alexander och Elisabeth Järnefelts konstnärligt begåvade barn. Hultin och hans något yngre släktingar är exempel på det starka incitament som den nationella kulturen, i finsk eller svensk form, utövade på sinnena under 1870-talet. Följdriktigt var Hultin aktiv inom nyländska studentavdelningen och medarbetade i de programmatiskt svensksinnade Finsk Tidskrift och Nya Pressen.
När Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) instiftades 1885 var det självklart för Hultin att ansluta sig. Han valdes in i styrelsen 1892 och var sekreterare 1895–1934. Utöver protokoll avfattade han årsberättelser, skötte korrespondensen och redigerade litteratursällskapets årsbok Förhandlingar och uppsatser (där styrelsens protokoll trycktes). Dessutom bidrog han till sällskapets skriftserie med många uppsatser i årsboken, med monografier och med sammanställningar till publikationerna inför SLS:s tjugofem- och femtioårsjubileum.
Hultin meriterade sig akademiskt först när han hade avslutat sin journalistiska bana. Han ägnade sig åt stormaktstidens och frihetstidens litteratur och disputerade 1902 på en avhandling om Åboprofessorn, skalden och biskopen Torsten Rudeen. Därmed gjorde han sig också formellt kompetent för tjänsten som vicebibliotekarie – den hade blivit ledig när Valfrid Vasenius fick en e.o. professur i finsk och nordisk litteraturhistoria. Samma år utgav Hultin ett omfattade urval av Jakob Freses dikter med en litteraturhistorisk och biografisk inledning, i Svenska litteratursällskapets serie Finlands svenska vitterhet. Han stod för ytterligare två volymer i serien: antologin Den svenska vitterheten i Finland under stormaktstiden 1640–1720 (1904) och Gustaf Philip Creutz, hans levnad och vittra skrifter (1913). Såväl Finlands svenska litteratur i vid bemärkelse som litteratur- och lärdomshistorien från 1640 till Porthan ägnade Hultin ett tiotal utförliga artiklar och sex monografier mellan 1893 och 1921. Därtill kommer artiklar om J. J. Nervander och Fredrik Cygnaeus vid deras respektive sekeljubileer samt levnadsteckningar över kollegerna i litteratursällskapets styrelse M. G. Schybergson och Elis Lagerblad, 1927 respektive 1929. Hultin författade också Borgå gymnasii historia I–II (1920, 1923) som täcker hela det gamla gymnasiets tid, 1725–1872, med en inledning om föregångaren, gymnasiet i Viborg grundlagt 1641.
Efter antologin om stormaktstidens diktning, med omfattande presentationer av författarna, övergick Hultin till frihetstiden i Finlands litteratur under frihetstiden. Förra delen (1906) och Det ekonomiska tidevarvet i Finlands litteraturhistoria. Ur odlingens hävder under frihetstidens senare del (1910). Hultin konstruerade här en obruten litteraturtradition på svenska i Finland från 1600-talet framåt genom att på ett systematiskt och inventerande sätt använda Fennicabegreppet och ett brett, övervägande akademiskt och till akademin i Åbo knutet historia litteraria-material. Han behandlade skrifter av alla de slag, från akademiska avhandlingar till tillfällesdikter och skillingtryck med ett grepp på ämnet som i långt högre grad är kultur- och lärdomshistoriskt än estetiskt värderande. Hultin ligger alltså närmare Henrik Schücks skola med dess sentida efterföljare Finlands svenska litteraturhistoria (1999–2000) och Suomen kirjallisuushistoria (1999) än det betydligt snävare litteraturbegrepp som t.ex. Ruth Hedvall stod för i Finlands svenska litteratur (1917), kritiskt recenserad av Hultin.
En särskilt värdefull del av Hultins verk är de tre grundliga artiklarna om litteratur- och lärdomshistorien i Finland, publicerade i årsskriften Förhandlingar och uppsatser. Den första behandlar perioden 1640–1720, den andra frihetstiden och den tredje ”Porthans tid”, d.v.s. den gustavianska (1914, 1915 respektive 1918). Här tar han upp undervisningen och avhandlingarna i ämnet vid akademin i Åbo. Hultin är medveten om att resultaten av den lärda och vittra verksamheten sällan höll någon hög nivå, men han visar att internationella tankeströmningar nådde Finland och att det fanns embryonala nationella motsvarigheter till den forskning som bedrevs på kontinenten och i Sverige. Han ville uppenbarligen visa på en inhemsk bildningstradition med äldre anor än 1800-talet. Därtill tonade han gärna ner den uppskruvade entusiasmen för den finska folkdiktningen och framhävde i stället upplysningsfilosofiska drag hos Porthan, Kellgren, Franzén och Jacob Tengström. Hultins artiklar utgör både kvalitativt och kvantitativt en komplettering av Svenska litteratursällskapets serie Åbo universitets lärdomshistoria, där litteraturhistorien i vid mening inte bereddes plats när serien planerades i början av 1890-talet. Tack vare generösa referat av avhandlingarna är Hultins artiklar en tillgång om man vill följa hur t.ex. upplysningen kom till Finland och vilket genomslag idéerna fick vid universitetet.
Hultin fick professors titel 1930. Han var uppskattad av kollegerna på universitetsbiblioteket. Det framgår inte minst av festskrifterna när han fyllde 60 och 70, men också av bevarade glimtar från umgängeslivet på biblioteket både under tjänstetid och utanför. Hultin var ingen glänsande stilist men hans framställningar är sakliga och koncisa och han hade en formidabel arbetskapacitet. Han har behandlat snart sagt alla författare i Finland från universitetsskalderna på 1640-talet till Tavaststjerna, med ett undantag: Runeberg. I Borgå gymnasii historia säger han om sin rektor, J. E. Strömborg, att denne hyllade ”Runeberg som den övermåttan store skalden och människan och därvid offrade åt ett patos, som mången gång tycktes oss gymnasister slå över målet”. För att skildra Runeberg som lärare tillräckligt respektfullt använder Hultin citat av den ständigt översvallande Strömborg. Hans egna formuleringar avslöjar lågmält den slentrianmässiga undervisningen: om grekiskan säger han att Runeberg hade samma kurs ”år ut och år in”. Hultins svala inställning till Runeberg kan ha bidragit till att han ägnade sig åt äldre perioder i sin forskning. Torsten Steinby har karaktäriserat Hultin som liberal i unga år, och menar att när han som äldre föreföll konservativ var det inte så mycket han utan tiden som hade förändrats.
Arvid Hultin biograferades av sin yngre bror, lektorn och filosofie kandidaten Herman Hultin (1870–1953). Denne var verksam som lektor i historia och svenska vid Kotka svenska samskola 1896–1909, vid svenska flickskolan i Viborg 1909–1927 och vid Viborgs svenska lyceum 1927–1938 samt redaktör för de svenska lokaltidningarna i nämnda städer.
Pia Forssell
Arvid Edvard Hultin, född 3.8.1855 i Helsinge, död 8.2.1935 i Helsingfors. Föräldrar kaplanen, filosofie magister Alexander Hultin och Johanna Sofia Järnefelt. Gift med (1) Ida Gräsbeck 1879, (2) Julia Brogren 1897, (3) Aina Erikson 1909.
PRODUKTION. Svenska skönliteraturen i Finland till och med år 1885 (1888); Valda dikter af Jakob Frese med en teckning af hans lefnad och skaldskap (1902); Den svenska vitterheten i Finland under stormaktstiden 1640-1720. En litteraturhistorisk inledning (1904); Finlands litteratur under frihetstiden I (1906); Det ekonomiska tidevarvet i Finlands litteraturhistoria (1910); Gustaf Philip Creutz. Hans levnad och vittra skrifter (1913); Åbo Tidningar under Porthan-Franzénska tiden (1917); Borgå gymnasii historia I–II (1920, 1923). Se även T. Carpelan & L. O. T. Tudeer, Helsingfors universitet. Lärare och tjänstemän från år 1828 (1925); E. Söderhjelm, Svenska litteratursällskapets skrifter 1886–1940. Historiska och litteraturhistoriska studier 17 (1942); Suomen kirjailijat 1809–1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. Forssell, 1700-talet rediviva – litteraturhistoria i Helsingfors på 1910-talet. Videnskab og national opdragelse. Studier i nordisk litteraturhistorieskrivning I. København (2002). H. Hultin, Arvid Hultin. Historiska och litteraturhistoriska studier 21–22 (1946); O. Mustelin, Holger Nohrström. Biblioteksman och forskare, publicist och översättare (1991); T. Steinby, Forskning och vitterhet. Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–1985 I (1985); Y. Varpio, The History of Finnish Literary Criticism 1828–1918 (1990).
BILDKÄLLA. Hultin, Arvid. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.