Eliel Aspelin-Haapkylä ville omsätta den finsknationella rörelsens entusiasm i praktisk verksamhet. Sin egentliga livsgärning utförde han vid universitetet, men han ansåg sin litterära verksamhet viktigare än undervisningen. Aspelin-Haapkylä skrev i pressen och författade biografier över stora konstnärer och bemärkta medborgare. Arbetet om den finska teaterns historia framstår som Aspelin-Haapkyläs kanske viktigaste bidrag. Han var också kritiker och en mångsysslare med anknytning till många fosterländska projekt. Vid sekelskiftet företrädde han gammalfinnarnas politiska ståndpunkt.
Eliel Aspelin-Haapkylä hörde till en generation på vars lott det föll att omvandla den ideella entusiasmen hos den nationella rörelsens stormän i praktisk verksamhet. Han hade stiftat bekantskap med J. V. Snellman, Elias Lönnrot och J. L. Runeberg, och han byggde sin egen åskådning på deras grundval. Enligt hans mening betraktade dessa ledande män på idéernas område Finlands folk och den finländska kulturen som en helhet. Aspelin-Haapkylä sörjde över att de språkpolitiska konflikterna under senare hälften av 1800-talet hotade att bryta enigheten i bildningsfronten. Illa berörd var han i synnerhet av den unga finska intelligentians benägenhet att betrakta alla kulturella insatser som gjorts på svenska som uttryck för en främmande kultur, att man till och med ville stämpla Runebergs diktning som ofinsk.
Släkten Aspelin var av nyländskt ursprung och kom från Vichtis, men Aspelin-Haapkylä betraktade sig själv som österbottning. Han var född i Österbotten och modern hörde till släkten Snellman. På faderns prästgård kände man sympati för pietismen, och en varm religiositet hörde också till Aspelin-Haapkyläs egen läggning. Pietismen hade börjat utöva inflytande redan innan den finsknationella rörelsen uppstått. Enligt Aspelin-Haapkyläs uppfattning hade den på sitt sätt skapat en grundval för den verksamhet landets stormän sedermera utförde.
Aspelin blev student 1865. Trots de prövningar som missväxt och hungersnöd innebar, var detta decennium också en optimistisk tid. Lantdagen började sammanträda regelbundet och samhällsutvecklingen sköt fart. Allt detta entusiasmerade Aspelin och hans generation. Som ung student och magister började han verka för den finsknationella rörelsens mål, först som skribent i fennomanernas Kirjallinen Kuukauslehti och sedan i Morgonbladet. Därefter medverkade han i Valvoja, Aika och Uusi Suometar.
Aspelin-Haapkylä började forska i bildkonst och litteratur. Hans verk om medeltida triptyker (1878) är den första doktorsavhandlingen på finska inom ämnet konsthistoria. Som universitetslärare föreläste han till en början på både finska och svenska, men från 1882 endast på finska. Aspelin-Haapkylä utförde sin egentliga livsgärning vid universitetet. Först verkade han länge vid historisk-etnologiska museet tillsammans med sin bror J. R. Aspelin, som sedermera blev statsarkeolog. Sedan var han docent i estetik och konsthistoria och extraordinarie professor i estetik och nyare litteratur. År 1901 blev han ordinarie professor i ämnet. Han avgick som emeritusprofessor 1908 och tilldelades titeln statsråd.
Av allt att döma ansåg Aspelin-Haapkylä att hans litterära verksamhet var viktigare än undervisningen. Syftet med den litterära verksamheten var att förklara de ideella mål som gällde för pietismen och den nationella rörelsen. Så var det speciellt i hans mannaålder, då han övergick från rent tekniska frågor inom konsten till att öppna ideologiska perspektiv. Han skrev biografier över stora konstnärer och bemärkta medborgare: Johannes Takanen, Werner Holmberg, Elias Brenner, Lars Stenbäck, Alfred Kihlman. Han hade redan 1872 publicerat en viktig studie som banade väg för förståelsen av Aleksis Kivis produktion och lade en grundval för försöken att skapa en helhetssyn på författaren.
Aspelin-Haapkyläs innehållsrika teaterhistoria, Suomalaisen teatterin historia (1906–1910) i fyra delar, är från nationell synpunkt det kanske mest betydelsefulla han skrivit. Det är ett gediget minnesmärke över det livsverk syskonen Bergbom och deras teatermedarbetare hade utfört. Snellman hade betonat att den nationella kulturen bör skapas med hjälp av det egna språket. Enligt fennomanernas uppfattning kunde det finska språket främst förädlas med hjälp av en egen teater. För dem var teatern lika viktig som nationell institution och som konstinstitution. Betraktar man Aspelin-Haapkyläs teaterhistoria som en analys av dramat lämnar den kanske en del övrigt att önska, men den är en varmhjärtad beskrivning av finskhetsrörelsens uppgång och segerrika kamp.
Aspelin-Haapkyläs kanske tyngst vägande arbete i ämnet litteraturhistoria är biografin över Lars Stenbäck och den beskrivning av pietismens värld som ingår där. Med tiden har också de memoarliknande porträtt han tecknat av sina samtida fått ökat kulturhistoriskt värde. Hans omfattande dagbok bidrar med intressant material till tidsbilden. Delar av dagboken har även publicerats.
Ett långvarigt kritikervärv utgjorde en del av Aspelin-Haapkyläs mångsidiga verksamhet på kulturens område. Som kritiker var han kanske mera historiker än estetiker. Hans omdömen var snarare idémässigt än konstnärligt betingade. I sin kritik av bildkonst fäste han uppmärksamhet vid nationella motiv och uppehöll sig mer vid de intryck konstverket väckt än vid själva konstverket. Som kritiker hade han sina klara begränsningar. Hans kritik präglades av en viss stelhet och akademisk formalitet. Då han också var en smula mån om sin värdighet, ville han inte befatta sig med nybörjares verk. Hans texter är visserligen tydliga och också personliga, men ibland är de inte särskilt livfulla. Även den omständigheten att han gått i svensk skola och inte behärskade finska fullständigt, bidrog säkerligen till den färglösa stilen. Aspelin-Haapkylä betonade vilken betydelse inte bara en god kulturell grundval, utan även lärdom hade för en konstnär. En anmärkning i denna riktning tycks ha åsyftat Eino Leino, som förnärmad över detta skrev sitt berömda kåseri ”Professorin ruokalepo” (Professorns matpaus). I en dröm kommer världslitteraturens stora namn alltifrån Homeros för att be professorn om en påteckning i studieboken.
Aspelin-Haapkylä hade också ett praktiskt sinnelag och anförtroddes en mängd uppdrag inom kulturlivet. Vid sidan av undervisningen och den litterära verksamheten var han en mångsysslare inom olika fosterländska projekt. Än framträdde han som en ledande kraft i föreningar och nämnder, än var han med om att grunda tidskriften Aika eller Finlands nationalmuseum eller förlaget Otava. Han hade en inflytelserik ställning i Antells delegation, han var långvarig medlem av Kansallis-Osake-Pankkis förvaltningsråd och ordförande för Finska Litteratursällskapet. Han var dessutom verksam i Folkupplysningssällskapet och ordförande för Finlands vetenskapsakademi från dess grundande 1908 till sin död.
Det är givet att en så pass mångfacetterad påverkare inte kunde få erkännande för sitt arbete av alla. I de stormar som blåste vid sekelskiftet hade Aspelin-Haapkylä bundit sig helt för gammalfinnarnas sak och följde G. Z. Yrjö-Koskinens linje. Han hade föga förståelse för konstitutionella och de svensksinnade. De politiska motståndarna liksom de konstnärer som inte fått beställningar eller stipendier tyckte sig märka att Aspelin-Haapkylä gynnade sina egna själsfränder. Det går inte heller att alltid värja sig för intrycket att partibundenheten i någon mån kan ha påverkat hans attityd och ibland till och med präglat hans konstnärliga ställningstaganden.
Eero Saarenheimo
Eliel Aspelin, från år 1906 Aspelin-Haapkylä, född 9.10.1847 i Övervetil, död 11.1.1917 i Helsingfors. Föräldrar kyrkoherden Bror Henrik Reinhold Aspelin och Gustafva Snellman. Gift 1877 med Ida Gustafva Rewell.
PRODUKTION. Siipialttarit. Tutkimus keskiajan taiteen alalla (1878); Kalevalan tutkimuksia (1882); Johannes Takanen. Elämä ja teokset (1888); Werner Holmberg. Hans lefnad och verk (1890); Suomalaisen taiteen historia pääpiirteissään (1891); Kansa Saksan kertomarunoudessa 1750–1850 (1894); Elias Brenner. En forskare och konstnär från Karlarnes tid (1896); Z. Topelii minne (1898); Lars Stenbäck (1900); Suomalaisen teatterin historia I–IV (1906–1910); Muoto- ja muistikuvia I–III (1911–1914); Alfred Kihlman. Elämän kuvaus I–II (1915–18). Se även Finlands författare 1809–1916 (1993).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Eliel Aspelin-Haapkyläs arkiv, Finska Litteratursällskapet; Eliel Aspelin-Haapkyläs arkiv, Vasa landskapsarkiv; R. Koskimies, Eliel Aspelin-Haapkylä. Satavuotismuisto. Valvoja 1947; K. S. Laurila, Sata vuotta Eliel Aspelin-Haapkylän syntymästä. Kalevalaseuran vuosikirja 1947; E. Saarenheimo, Eliel Aspelin-Haapkylä ja hänen päiväkirjansa, Kirovuosien kroniikka. Otteita professori Eliel Aspelinin päiväkirjasta vuosilta 1905–1917 (1980).
BILDKÄLLA. Aspelin-Haapkylä, Eliel. Foto: W. Höffert. SKS/Litteraturarkivet.