Matti Kassila var den viktigaste nya regissören inom finsk film på 1950-talet. Han behärskade både lätta och allvarliga motiv. Han kunde samtidigt förverkliga sin egen syn och anpassa sig till de rådande omständigheterna inom den finländska filmindustrin, som upplevde sin sista blomstringstid för att därefter sjunka ned i en djup kris. Kassila, vars karriär fortsatte fram till 1990-talet, var en av de längst aktiva filmregissörerna från den finländska filmens guldålder.
Matti Kassila växte upp som son till en lokförare i Haapamäki, en järnvägsknut i Mellersta Finland. Sina första steg mot skådespelaryrket tog han vid Varkaus arbetarteater. I fortsättningskriget tjänstgjorde Kassila i en luftvärnspluton i Haapamäki. Han blev student 1943. Efter kriget, 1944, blev Kassila skådespelarpraktikant och manusassistent vid Helsingin Kansanteatteri (Helsingfors folkteater). Året därpå var han även regiassistent vid inspelningen av Jäger-Filmi Oy:s Offer för sin kärlek. Han skrev även in sig vid Helsingfors universitet och gick med i Mellersta Finlands studentnation, där han medverkade i den litterärt och konstnärligt inriktade krets som leddes av Eino S. Repo.
Kassila blev 1946 biträdande assistent och skripta i Valentin Vaalas grupp, som just då filmade Loviisa – unga värdinnan på Niskavuori. I anslutning till detta gick Kassila också i lära hos filmfotografen Eino Heino. År 1947 övergick han till Suomi-Filmis kortfilmsavdelning, där han arbetade som assistent åt filmfotografen Aimo Jäderholm.
På rekommendation av Edvin Laine blev Kassila också föreståndare för kortfilmsavdelningen vid Finlands Filmindustri (SF), som leddes av T. J. Särkkä. År 1949 regisserade Kassila en kortfilm, Lutbarn, som förbjöds av filmcensuren. Därefter var han biträdande regissör – i praktiken andre regissör – för Edvin Laine vid inspelningen av filmen Aaltoska i sitt ässe. Efter detta gav Särkkä i uppdrag åt Kassila att regissera filmen Glada takter på bondvischan. Denna buskisfars föll både Särkkä och publiken i smaken, och därmed hade Kassila gjort sitt kommersiella genombrott som filmregissör.
I sin andra film, den dagsaktuella komedin Professor Masa, som förespråkade en anda av försoning i samhället, samarbetade Kassila med de populära skådespelarna Tauno Palo och Ansa Ikonen. Hans femte film Radion gör inbrott (1951) byggde delvis på verkliga händelser från Usko Santavuoris reportage, som väckt stor uppståndelse i landet. Filmen blev en kritikersuccé och manuskriptet belönades med en Jussistatyett. Den för sin tid klämmiga och moderna filmen hade tagit intryck både av amerikansk film noir och av Bob Hope. Den introducerade också den rytmiskt avancerade thrillerkomedin i Finland, en genre som senare fick en fortsättning i kommissarie Palmu-filmerna.
Flickan från månbron (1953) och Den blå veckan (1954) var båda kärleksfilmer, men ändå helt olika. Flickan från månbron, som gick tillbaka på ett hörspel av Hella Wuolijoki, är en resonerande kammarfilm där handlingen äger rum inomhus mellan personer ur den bildade klassen. Filmen tecknar vägen från en platonisk ungdomskärlek till krossade livsdrömmar. Den blå veckan, som bygger på en novell av Jarl Hemmer, är däremot en erotisk skildring av den fysiska passionen som lever i ögonblicket. Filmen har beröringspunkter med den samtida svenska filmen.
Hilmadagen (1954) är en situationskomedi om ett kaotiskt dygn i en by på landsbygden i början av 1930-talet. Det utsökta typgalleriet toppas av Edvin Laines komiska fullträff som föreståndare för andelshandeln och medlem av den frivilliga brandkåren. Hilmadagen följdes 1955 av Tauno Palos och Ansa Ikonens 20-årsjubileumsfilm Pappas gamla och nya. Samma år filmades också Pastor Jussilainen, som byggde på en pjäs av Gustaf von Numers.
Kassila tröttnade på det höga arbetstempot vid SF och accepterade på förslag av Edvin Laine posten som teaterdirektör vid Porin Teatteri (Björneborgs teater). I Björneborg utsattes Kassila emellertid för en ännu hårdare press; han regisserade hela åtta pjäser inom ett och ett halvt år.
Kassila återvände sålunda till filmen redan följande år, då Mauno Mäkelä vid Fennada-Filmi erbjöd honom möjlighet att filmatisera F.E. Sillanpääs roman Skördemånad. Kassila och filmfotografen Esko Nevalainen fördjupade sig omsorgsfullt i varje bild och dess belysning. Han använde filmens uttrycksmöjligheter på ett mångsidigt sätt och hittade rätt uttryck för de dramatiska, episka och lyriska dimensionerna – för själva själslandskapet – i Sillanpääs text. Filmen, med titeln Augusti, fick sex Jussistatyetter. Bland annat fick Kassila själv pris som regissör. Filmen antogs också till tävlingsserien på filmfestivalen i Cannes. Augusti har allmänt betraktats som Kassilas mest betydande verk.
Efter Augusti regisserade Kassila Mika WaltarisNutidsungdom (1957). Ritva Arvelo anpassade de ungas repliker så att de satt bättre med den Helsingforsslang som ”skinnknuttarna” och deras ”spättor” talade. Även rockmusik användes för den rätta tidsandan.
Vintern 1957 ombads Kassila av skådespelarna vid Helsingin Kansanteatteri att bli deras teaterchef. Han anlitade Ritva Arvelo som huvudregissör och valde på förslag av Liisa Tuomi att sätta upp Annie mästerskytten på teatern. Pjäsen blev en storsuccé. Redan under sitt andra år som teaterchef återvände Kassila till sitt egentliga intresse, filmen.
Fennada erbjöd honom möjligheten att filmatisera en pjäs som byggde på Ilmari Kiantos roman Det röda strecket (1959). Filmen utspelas vintern 1906–1907 i Suomussalmi och skildrar de djupa skogarnas svältande befolkning som sätter sin tilltro till den allmänna och lika rösträtten och den nya ideologin, socialdemokratin. Kassila och fotografen Esko Nevalainen undersökte den nationella konsten från oljelampornas och pärtornas tidevarv och försökte skapa en liknande belysning i filmen. Folkmötet som leds på ett suggestivt sätt av agitatorn Jussi Jurkka torde vara den bäst kända scenen i denna film, som är Kassilas svåraste och mörkaste.
Kassila kände ett starkt behov av att förnya sitt uttryck. Som fri regissör producerade och regisserade han komedin Glashjärtat (1959), som skildrar en överansträngd glasdesigners färd genom det somriga södra Finland. Filmens huvudperson är regissörens alter ego. Glashjärtat förebådade den inhemska filmens nya våg och en strävan att frigöra sig från handlingens tvångströja och ge associationerna fritt utlopp i bild och ljud. Filmen fick kritikerberöm men gick inte hem hos den breda allmänheten.
Hos SF fick Kassila förverkliga ett eget uppslag som byggde på en dröm han haft. I Den eldröda duvan (1961) misstänker en medelålders man sin hustru för äktenskapsbrott och förlorar sin verklighetskontakt i den nattliga stadens – d.v.s. sitt undermedvetnas – labyrinter. I filmen används bilder från Helsingfors som tagits med en rörlig dold kamera med teleoptik. Den eldröda duvan är den tydligaste representanten för film noir i Kassilas produktion, med en mardrömslik stämning som närmar sig skräckfilmen. I denna film gjorde Tauno Palo sitt sista framträdande på vita duken.
På 1960-talet råkade den inhemska filmproduktionen i kris, men Kassila hittade en formel som hjälpte honom till en publik- och kritikersuccé – romanfiguren kommissarie Palmu, som skapats av Mika Waltari. Palmu (Joel Rinne) och hans medhjälpare (Matti Ranin och Leo Jokela) utreder mord i överklassmiljö i södra Helsingfors i en serie av tre filmer: Mysteriet Rygseck (1960), Vem mördade fru Skrof? (1961) och Stjärnorna, kommissarie Palmu, stjärnorna … (1962). Den fjärde Palmu-filmen gjorde Kassila först 1969, denna gång utan Waltari, men med dennes tillstånd. Handlingen i Vodka, kommissarie Palmu var förlagd till den tidsperiod då Rundradion leddes av Eino S. Repo.
Kassila ville göra en lång kulturhistorisk dokumentär om Åbo, Tammerfors och Helsingfors, och lyckades få Suomi-Filmi som producent. Tre städer (1962) är en inspirerad och poetisk film, som får en smidig rytm av den rörliga kameran och snabba klippningen. Televisionens genombrott och skådespelarstrejken ledde emellertid till att den traditionella finländska filmproduktionen upphörde så gott som helt, och Kassila övergick därför till televisionen 1964–1967.
År 1968 regisserade och producerade Kassila tillsammans med Maunu Kurkvaara episodfilmen Släpp ingen djävul över bron. Filmen var en inofficiell hyllning till Finlands 50-åriga självständighet men den väckte ingen större uppmärksamhet.
Filmen Högkvarteret (1970), som producerades av SF och regisserades av Kassila, byggde på en pjäs av Ilmari Turja om fortsättningskrigets avgörande skeden. Kassila ville bland annat lyfta fram vissa mänskliga svagheter och komiska drag hos överbefälhavaren Gustaf Mannerheim, vilket huvudrollsinnehavaren Joel Rinne dock upplevde som brist på högaktning. För producenten Arno Carlstedt regisserade Kassila 1972 den stilrena filmen Jag vill älska, Peter, som byggde på Aila Meriluotos brevroman Peter, Peter. Men samtida kritiker önskade sig nu mera samhällsorienterad film och inte heller den breda allmänheten upptäckte filmen.
I den finländska filmens vågdal blev räddningen för Kassilas del en konstnärsprofessur 1975–1980 och Finlands filmstiftelse, vars produktionschef Kassila var 1977–1979. Kassila försökte komma igen som regissör med komedin Natalia (1979), som hyllade goda grannrelationer mellan Finland och Sovjetunionen. Filmen misslyckades, kanske för att regissören under rådande omständigheter inte tordes göra den satir som motivet krävde.
Kassilas följande försök att återvända som långfilmsregissör var lyckat, även om filmen var återvinningsvara. Niskavuori (1984) kombinerade Hella Wuolijokis skådespel Kvinnorna på Niskavuori och Niskavuoris bröd till en berättelse om Aarne Niskavuori. I filmen Människolivets skönhet och elände (1988) återvände Kassila till F. E. Sillanpääs sena produktion. I Sillanpääs lätt maskerade självporträtt flyr Lasse Pöysti i rollen som författaren sitt misslyckade familjeliv till sin ungdomskärlek. I filmen lyckades Kassila återskapa stämningarna sommaren 1939 och en svunnen värld. Den belönades med första pris på festivalen för nordisk film i Rouen 1989.
Matti Kassila tilldelades professors titel 2011. Samma år fick han också en Jussi-statyett i betong som erkänsla för sitt livsverk.
Markku Varjola
Matti Uolevi Kassila, född 12.1.1924 i Keuruu, död 14.12.2018 i Vanda. Föräldrar lokföraren Väinö Vilhelm Kassila och Anna Alina Andersson. Gift med (1) skådespelerskan Aino Kyllikki Mantsas 1948, (2) skriptan Eva-Christina Grönberg 1989.
VERK. Långfilmer: Glada takter på bondvischan (1949); Professor Masa (1950); Maija och fru Musica (1950); Det hände i Österbotten (1951); Radion gör inbrott (1951); Radion blir tokig (1952); Sången om Warszawa (1953); Flickan från månbron (1953); Den blå veckan (1954); Hilmadagen (1954); Pappas gamla och nya (1955); Pastor Jussilainen (1955); Augusti (1956); Nutidsungdom (1957); Syndabocken (1957); Det röda strecket (1959); Glashjärtat (1959); Mysteriet Rygseck (1960); Den eldröda duvan (1961); Vem mördade fru Skrof? (1961); Stjärnorna, kommissarie Palmu, stjärnorna … (1962); Tre städer (1962); Släpp ingen djävul över bron (1968); Vodka, kommissarie Palmu (1969); Högkvarteret (1970); I Adams kläder och lite i Evas (1971); Jag vill älska, Peter (1972); Severi i full fart (1973); Natalia (1979); Niskavuori (1984); Farväl, herr president (1987); Människolivets skönhet och elände (1988); Allt står på spel (1994); talrika tv-dokumentärfilmer; manusförfattare tills. med andra: Natten är lång (1952); Stridspatrull (1963); Här under Polstjärnan (1968).
PRODUKTION. Mustaa ja valkoista (1995); Isä, poika ja Kekkonen. Romaani (2000); Käsikirjoitus ja ohjaus Matti Kassila (2004); Kahden naisen sota. Vuosisadan vakoilutarina (tills. med P. Luonela, 1987); Kun pappa nauruun kuoli. Eroottisia tarinoita (2007).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. P. von Bagh, Suomalaisen elokuvan kultainen kirja (1992); J. Gartz, Leikkaaja. Suomalaisen elokuvan ihmemaa sen takahuoneesta nähtynä (2003); M. Kassila, Mustaa ja valkoista (1995); M. Kassila, Käsikirjoitus ja ohjaus Matti Kassila (2004); S. Toiviainen, Uusi suomalainen elokuva. 60-luvun alusta nykypäivään (1975); K. Uusitalo, Suomalaisen elokuvan vuosikymmenet. Johdatus kotimaisen elokuvan ja elokuva-alan historiaan 1896–1963 (1965); K. Uusitalo, Suomen Hollywood on kuollut. Kotimaisen elokuvan ahdinkovuodet 1956–1963 (1981); K. Uusitalo, Kuvaus – kamera – käy! Lähikuvassa suomifilmit ja Suomi-Filmi Oy (1994).
BILDKÄLLA. Kassila, Matti. Foto: Eero Häyrinen. Uusi Suomis bildarkiv.