Carl Olof Cronstedt kom under sin levnadsbana att framstå både som hjälte och förrädare. Genom J.L. Runebergs dikt ”Sveaborg” är det främst som förrädare Cronstedt är känd, men hans livsverk kan även bedömas ur andra synvinklar.
Carl Olof Cronstedts far var major vid artilleriet och modern hörde till släkten Jägerhorn af Spurila, som hade gamla militära anor. Därför är det inte förvånande att Carl Olof Cronstedt, familjens äldste son, redan som nioåring inskrevs som volontär i kronprins Adolf Fredriks regemente. Fjorton år gammal avancerade han till sergeant och vid sjutton var han fänrik. Cronstedt var tjugoett när han utnämndes till kapten vid arméns flotta, d.v.s. skärgårdsflottan. De raska framstegen i karriären vittnar om goda kontakter, men också om duglighet i det militära.
Den unge Cronstedt sökte även erfarenheter utomlands. Liksom många andra svenska officerare deltog han i det nordamerikanska frihetskriget, men i motsats till de flesta övriga tog han värvning i den brittiska flottan och inte hos fransmännen. Under sin tjänst där 1776–1779 lärde sig Cronstedt tvivelsutan mycket mer än bara det engelska språket. Storbritannien var vid denna tidpunkt den ledande sjömakten, och dess flotta ansågs vara världens bästa.
När Cronstedt återvände från utlandet återgick han i den svenska flottans tjänst. Då Gustav III:s ryska krig bröt ut 1788 befordrades Cronstedt till överstelöjtnant. Han fick kommendering till Stralsund för att leda krigsförberedelserna för en eskader som låg där. Med denna anlände Cronstedt till krigsskådeplatsen i Finska viken 1790.
Sin största triumf som militär firade Cronstedt den 9 juli 1790, då han som flaggkapten för Gustav III i hög grad ledde hela den svenska flottan i slaget mot Ryssland vid Svensksund. Slaget slutade i en storartad svensk seger, då även vädrets makter stod den svenska flottan bi. Hur som helst njöt både kung Gustav III och överstelöjtnant Cronstedt av segerns sötma.
Kungen visade sin tacksamhet gentemot Cronstedt genom att befordra honom till överste och utnämna honom till befälhavare för skärgårdsflottan på Sveaborg samt till generaladjutant. Dessutom kallades han till statssekreterare för sjöärenden vid Krigsexpeditionen i Kunglig Maj:ts kansli i Stockholm.
Cronstedts stjärna verkar ha börjat dala efter mordet på Gustav III. Hertig Karl, som var förmyndarregeringens formelle ledare, hade inte speciellt mycket sympati för Cronstedt. Han ansåg att denne orättvist hade tillskrivit skärgårdsflottan all ära för framgångarna i kriget 1788–1790; äran borde delvis ha tillfallit högsjöflottan som hertigen själv hade fört befäl över. Cronstedt förlorade nu sin statssekreterarbefattning och skickades tillbaka till Sveaborg för att sköta sitt egentliga värv som chef för skärgårdsflottan där. Han befordrades visserligen 1793 av förmyndarregeringen till konteramiral, men detta skedde främst för att amiralstiteln anstod flottans befälhavare och inte för att regeringen skulle ha gynnat Cronstedt som person.
När Gustav IV Adolf blev myndig steg Cronstedts anseende igen. Kungen kallade honom till Stockholm och befordrade honom till viceamiral 1801. Han blev också högste befälhavare för flottbasen i Karlskrona, efter att amiral Claes Adam Wachtmeister hade fallit i onåd hos kungen. Cronstedt hade själv aktivt handlat för att Wachtmeister skulle avsättas, och hade därför fått motståndare inom officerskåren. I rättegången mot Wachtmeister hade Cronstedt visat mer hämndlystnad än rättskänsla. Detta påverkade möjligen kungen, eller så lyckades Cronstedts motståndare utöva inflytande på den unge regenten. I vilket fall som helst fick Cronstedt i december 1801 order om att återvända till Sveaborg för att återuppta sitt uppdrag där. Sättet på vilket Cronstedt befalldes återvända till Sveaborg har ofta setts som en delorsak till hans handlande som kommendant på Sveaborg under kriget 1808–1809. Utan tvekan var förflyttningen tillbaka motbjudande för Cronstedt, som hellre hade fortsatt som flottans chef i Karlskrona.
Som kommendant fäste Cronstedt uppmärksamhet vid fästningens civilbefolkning som levde under svåra förhållanden, och han arbetade för att förbättra deras livsvillkor. Detta humanitära engagemang är ett försonande drag i Cronstedts fr.o.m. denna tid mindre ärofulla karriär. Cronstedt tycks inte ha brytt sig så mycket om fästningsverkens tillstånd, och han kunde inför sina underordnande fälla kommentarer om dess försvarsförmåga som inte anstod en fästningskommendant.
När kriget mellan Sverige och Ryssland bröt ut 1808 började Cronstedt dock vidta åtgärder för att rusta upp fästningen. Detta var inte speciellt svårt; om den svenska regeringen på flera punkter hade negligerat Finlands försvar hade man satsat desto mera på Sveaborgs fästningsverk. Fästningen, till viss del uppförd med franska pengar, var ett resultat av 1700-talets främsta fortifikationskonst. Den bemannades av ett nästan sjutusen man starkt förband. Skärgårdsflottan övervintrade här, vilket ökade fästningens manskaps- och beväpningsstyrka. Cronstedt hade sammanlagt 2000 kanoner till sitt förfogande. Det fanns proviant för fyra månader och ammunitionen räckte också till. I enlighet med krigsplanen skulle armén, utan att låta sig dras in i några allvarligare konfrontationer, retirera till Sveaborg för att låta sig belägras. På sommaren skulle förstärkningar anlända västerifrån till Sveaborg, och med hjälp av fästningen skulle hela Finland återerövras. Cronstedt var givetvis till fullo insatt i denna plan; som Sveaborgs kommendant var han i en nyckelposition för planens genomförande.
De ryska trupperna avancerade snabbt till Helsingfors, som intogs utan nämnvärt motstånd trots att manskapet på Sveaborg var talrikare än belägrarna. I detta skede uppvisade Cronstedt en märklig passivitet och obeslutsamhet. Den ryska belägringstruppen leddes av general Jan Peter van Suchtelen. Även den ryska arméns överbefälhavare Friedrich Wilhelm von Buxhoevden medverkade i planeringen av Sveaborgs erövring.
Av ryska handlingar framgår klart och tydligt att mutor användes i stor utsträckning i samband med erövringen av Sveaborg. Cronstedts närmaste man på fästningen var hans syssling överste Fredrik Adolf Jägerhorn. Hans bror major Jan Anders Jägerhorn hade varit en aktiv kraft inom Anjalaförbundet och han sympatiserade själv med strävan att lösgöra Finland från Sverige. Genom överste Jägerhorn blev förhandlingskontakterna med ryssarna mycket täta, och man lät de ryska trupperna i lugn och ro förskansa vid kusterna kring Helsingfors. De på fastlandet bosatta svenska officersfruarna fick besöka sina män på fästningen, och sålunda spreds förutom mutor även demoraliserande uppgifter och rykten ut till fästningsöarna.
Hursomhelst gick Cronstedt den 6 april 1808 med på general van Suchtelens förslag att Sveaborg skulle kapitulera om inte betydande hjälp anlände före den 3 maj. Med ”betydande hjälp” avsågs att åtminstone fem svenska linjeskepp skulle anlända till Sveaborgs hamn före utsatt datum. Som säkerhet för överenskommelsen gick Cronstedt omgående med på att överlåta tre öar nära fästningen, vars överlämnande till fienden märkbart försämrade fästningens försvarsförmåga. Cronstedt var en erkänd sjökrigsstrateg, och han var säkert bekant med Bottenvikens och Finska vikens isförhållanden. Därför framstår det som svårbegripligt att han ingick en sådan överenskommelse. Cronstedt visste att havet under ett normalår inte skulle vara isfritt inom den avtalade fristen, och följaktligen var det högst osannolikt att hjälpen skulle hinna fram i tid. Det stod faktiskt i kapitulationsvillkoren att de svenska soldaterna den 3 maj skulle marschera ut på isen för att överräcka sina vapen.
I instruktionerna för kommendanten på Sveaborg hette det att om fästningen kapitulerade skulle hela den övervintrande skärgårdsflottan förstöras för att inte råka i fiendens händer. När den utsatta dagen för kapitulation närmade sig och ingen hjälp anlänt, väntade fästningens manskap att Cronstedt skulle bryta överenskommelsen. Man föreställde sig att den hade varit ett medel för honom att vinna tid. Till sin besvikelse fick dock manskapet bevittna att överenskommelsen följdes till punkt och pricka. Sveaborgs fästning kapitulerade den 2 maj 1808 och all utrustning och flottan lämnades oskadda i ryska händer.
Carl Olof Cronstedt överlämnade Nordens starkaste fästning, i praktiken utan strid, till en numerärt underlägsen fiende (under belägringen dog 6 och skadades 22 soldater av det 7000 man starka fästningsmanskapet). Detta har för många i både samtiden och eftervärlden framstått som ofattbart. Det finns inga bevis på att amiralen skulle ha tagit emot mutor från ryskt håll, men direkt efter kapitulationen, medan kriget ännu pågick, besökte han S:t Petersburg som kejsarens hedersgäst. Han beviljades en årlig pension på 4500 riksdaler och erhöll 50000 riksdaler som engångsersättning för förlorad egendom.
Krigsrätten i Torneå dömde Cronstedt och det övriga befälet på Sveaborg till döden samt till att mista sitt adelskap och sin egendom. Fallet fördes även till krigshovrätten, men då kejsar Alexander åberopat paragraferna i fredsfördraget i Fredrikshamn lät man ärendet falla. Cronstedt själv skickade en skrivelse till krigsdomstolen där han försvarade sina handlingar med hänvisning till fästningens låga rustningsnivå, manskapets dåliga skolning, officerarnas fåtalighet och det knappa krutförrådet. När denna skrivelse hade givits ut i Sverige, författade general Georg Carl von Döbeln en motskrift där han punkt för punkt motbevisade amiralens påståenden. Ur ett efterhandsperspektiv verkar inte Cronstedts försvar särskilt övertygande.
Även om man kan förmoda att amiralen 1801 hade känt sig förödmjukad av kungen, är det tvivelaktigt att detta verkligen varit orsak nog för ett förräderi. Det har förblivit oklart i vilken mån Cronstedt hade anammat Anjalamännens syn på Finlands framtid under ryskt beskydd. I sin försvarsskrift understryker han sin trohet mot Sverige, men någon större vikt kan inte fästas vid detta då hans eget agerande talade ett motsatt språk. I det stora hela verkar det högst osannolikt att Cronstedt verkligen skulle ha trott på det han efteråt vidhöll om Sveaborgs dåliga försvarsförmåga och motståndarens överlägsenhet. Trots att många negativa bedömningar om hans karaktär har framförts, ifrågasattes aldrig Cronstedts kompetens. Därav är slutsatsen den att Cronstedt medvetet överlät Sveaborg till fienden av orsaker vi inte helt kan känna till.
Sveaborgs kapitulation medförde dock varken lycka eller framgång för Cronstedts personliga del. Resten av sitt liv levde han tillbakadraget utanför Helsingfors på Hertonäs gård, där han lät uppföra den nuvarande karaktärsbyggnaden samt en trädgård. Någon offentlig roll i staten fick han inte. Cronstedt dog på Hertonäs 1820. På sin dödsbädd lär han ha förstört en del dokument. Möjligen försvann då de dokument som skulle ha gjort det möjligt att förstå varför Sveaborg kapitulerade i maj 1808.
Veli-Matti Syrjö
Carl Olof Cronstedt, född 3.10.1756 i Helsinge, död 7.4.1820 i Helsinge. Föräldrar majoren Johan Gabriel Cronstedt och Hedvig Juliana Jägerhorn af Spurila. Gift 1794 med grevinnan Beata Sofia Wrangel af Sauss.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. C. Bäcksbacka, Viceamiral Carl Olof Cronstedts hem. Finska fornminnesföreningens tidskrift 102 (1995); G. Cronstedt, Amiral C.O. Cronstedt och Sveaborgs fall (1898, 2. uppl. 1914); J.K. Ehrnrooth, Betraktelser med anledning af Svenska generalstabens verk. Sveriges krig 1808 och 1809 och Sveaborgs öfvergång. Finsk militär tidskrift 1896−1897; J.R. Danielson, Finland och Finlands krigare 1808−09 (1897); W. Odelberg, Viceamiral C.O. Cronstedt (1954); Sveriges krig åren 1808−1809 1–5. Stockholm (1890−1910). W. Odelberg, Sveaborgs gåta. En studie i defaitism. Stockholm (1958); J. Wrede. jag såg ett folk ... Runeberg, Fänrik Stål och nationen (1988).
BILDKÄLLA. Cronstedt, Carl Olof. J.R. Danielson-Kalmari, Finska kriget och Finlands krigare 1808–1809 (1897).