Gustaf Mannerheim var general i kejserliga ryska armén, forskningsresande och överbefälhavare i tre krig i Finland. Statsöverhuvud var han två gånger. Redan under sin livstid blev han i hemlandet och utomlands Finlands mest kända person, vid sidan av Jean Sibelius. Han hedrades tidigt med gatunamn, minnesmärken och ett hemmuseum som inom kort blev välbesökt.
Gustaf Mannerheim föddes 1867 på Villnäs slott norr om Åbo. Han var tredje barnet i familjen och fick titeln friherre i arv; släkten var grevlig, men det var endast äldste sonen som blev greve. Fadern greve Carl Robert Mannerheim och modern Hedvig Charlotta Helena (Hélène) von Julin hade industri- och affärsmän bland sina närmaste släktingar, medan farfadern, hovrättspresidenten greve Carl Gustaf Mannerheim och dennes far senator greve Carl Erik Mannerheim var högt uppsatta ämbetsmän. I kretsen av nära släktingar fanns förebilder som amiral Johan Eberhard von Schantz, som hade gjort karriär i S:t Petersburg och Fjärran östern, och den världsberömde forskningsresanden och professorn, friherre Adolf Erik Nordenskiöld, som hade flyttat till Sverige. Förebilder fanns också i farfaderns kusiner, syskonen Stjernvall (bland andra Aurora Karamzin och Emil Stjernvall-Walleen), som hade haft framgång i S:t Petersburgs högsta kretsar. Gustaf Mannerheims tidiga militära karriär i S:t Petersburg byggde på kontakter och rekommendationer från släktingarna på fädernet och ekonomiskt stöd från släktingarna på mödernet.
Faderns konkurs och flyktartade avfärd från Finland, splittringen av familjen och moderns tidiga död präglade Mannerheims barndom och blev en orsak till att han 1882, 15 år gammal, sändes till Finska kadettkåren i Fredrikshamn. Hans ambitiösa och envetna personlighet lämpade sig för en militär karriär. Till följd av en disciplinförseelse relegerades Mannerheim från kadettskolan 1886. Han började då studera vid Böökska lyceet i Helsingfors och avlade 1887 studentexamen som privatist. Strax därpå begav han sig till S:t Petersburg och lyckades hösten 1887 vinna inträde vid Nikolajevska kavalleriskolan. Han gjorde väl ifrån sig och befordrades 1889 till kornett.
Mannerheims mål var att få tjänstgöra i någon av elitenheterna i kejserliga gardet, men han blev till att börja med kommenderad till en landsortsgarnison i Polen. Efter ett år i Polen kom han med hjälp av rekommendationer till kejsarinnan från damerna i släkten – samt med ekonomiskt stöd från morbrodern – till H. M. Kejsarinnan Maria Fjodorovnas Chevaliergarde, ett kavalleriregemente som hörde till H. M. Kejsarens livgarde. Mannerheim befordrades till gardeslöjtnant 1893, till gardesunderryttmästare 1899 och till gardesryttmästare 1902. Han förblev kejsarinnan (från 1894 änkekejsarinnan) Maria Fjodorovna trogen, och avlade på 1920-talet artighetsvisiter hos henne i Danmark. På bordet i sin salong i Helsingfors hade han ett fotografi av henne jämte ett av Nikolaj II.
Tack vare sin ståtliga uppenbarelse och sitt goda uppförande fick Mannerheim 1896 ett hedersamt uppdrag vid kröningen av kejsar Nikolaj II och kejsarinnan Alexandra Fjodorovna i Moskva. År 1892 ingick han äktenskap med den förmögna generalsdottern Anastasie Arapova. I äktenskapet, som var arrangerat av släktingarna, föddes två döttrar, Sophie och Anastasie. Äktenskapet råkade dock i kris, och i praktiken separerade makarna 1903 och senare även officiellt; de återknöt kontakten på 1930-talet, och Mannerheim hedrade Anastasies minne med en ortodox själamässa i Helsingfors 1937.
Anastasie Mannerheim representerade av allt att döma typen för en överklasskvinna fostrad för societetslivet, men hon var också altruist. Det senare yttrade sig i att hon i Röda korsets tjänst begav sig på humanitärt uppdrag i Fjärran Östern 1901. Friherrinnan Mannerheim flyttade senare med döttrarna till Frankrike, och Gustaf Mannerheim återknöt kontakten med döttrarna efter återkomsten till Finland. Särskilt dottern Sophie vistades tidvis i Finland och lärde sig litet svenska. Under faderns riksföreståndarskap 1919 tog hon rollen som värdinna och var samma år allmän kransbinderska vid filosofiska fakultetens stora promotion.
Mannerheim vann inte inträde i generalstabsakademin, kanske på grund av bristande kunskaper i ryska. I stället utvecklade han sin expertis som hästkännare, både genom att skaffa avels- och ridhästar för armén och genom att själv driva ett stuteri på sin lantgård. År 1903 blev han förflyttad till Officerskavalleriskolan i S:t Petersburg, där han fick befälet över modellskvadronen och utbildade kavalleriofficerare och själv vann ryktbarhet som tävlingsryttare. Mannerheim sökte dock ett sätt att avancera i karriären. Då rysk-japanska kriget bröt ut i februari 1904 anmälde han sig som frivillig till fronttjänst, och som nyutnämnd överstelöjtnant tjänstgjorde han i det 52. Nesjinska dragonregementet som var förlagt till fronten i Manchuriet.
Samtidigt hade några av Mannerheims släktingar landsförvisats till Sverige, bland dem äldste brodern, greve Carl Mannerheim. Han var en ledande gestalt i den regeringsfientliga oppositionen i Finland, och de kretsar han var förbunden med sökte kontakt med Japan för att få till stånd ett uppror i Finland. Även en del andra släktingar flyttade till Sverige. Korrespondensen mellan släktingarna belyser argumenten på båda sidorna. Mannerheim framhävde hur viktigt det var för karriären att delta i kriget. Vid fronten gav Mannerheim prov på initiativ och försökte utmärka sig, men initiativen föll på den svaga krigsledningen och de interna tvisterna inom det högsta befälet. Han rönte uppskattning hos sina överordnade, och trots att han inte fick den belöning han eftersträvade, S:t Georgsorden, befordrades han på slagfältet till överste för sin tapperhet i slaget vid Mukden.
Redan då planerade Mannerheim en längre expedition för att rekognoscera mindre kända områden i Asien; förebilder hade han i Nordenskiöld, svenska och ryska forskningsresande (Sven Hedin, Nikolaj Przjevalskij) och en del andra officerare. Samtidigt räknade han med att en lyckad expedition skulle bli den chans till utmärkelse han behövde för att avancera i karriären. Hans mål var uppenbarligen att bli befälhavare för ett gardesregemente.
Efter återkomsten från rysk-japanska kriget vistades Mannerheim 1905–1906 i Finland och Sverige. I egenskap av huvudman för den friherrliga grenen av sin ätt tog han för första gången del i ståndslantdagen – Finlands sista. Samtidigt knöt han viktiga kontakter med vetenskapliga och även fennomanska kretsar, medan han förberedde sig för den Asienexpedition han redan hade fått i uppdrag att genomföra.
Mannerheims långa expedition startade i Kashgar i Turkmenistan i oktober 1906, och Peking var slutmålet. Han red i spetsen för ett fåtal män genom områden som nästan helt låg på den kinesiska sidan om gränsen, områden där hans militära uppdrag var att utforska de till största delen obebodda bergs- och ökenlandskap som intresserade såväl Ryssland och Kina som Storbritannien. Hans vetenskapliga syften sammanföll med militära, det vill säga att ge en så komplett beskrivning av området som det bara var möjligt. Mannerheim visade prov på ansenlig vetenskaplig begåvning och ambition i sina studier av seder, språk och etniska drag hos de stammar han mötte och arkeologin i de trakter han besökte. Han samlade också in föremål och fotograferade. Föremålen gick till Finsk-ugriska sällskapet i Helsingfors, som senare publicerade Mannerheims detaljrika resedagbok och hjälpte honom med att avfatta en resebeskrivning riktad till den stora allmänheten. Fotografimaterialet publicerades på 1990-talet.
Mannerheim återvände till S:t Petersburg i september 1908. Kejsaren lyssnade med intresse på hans redogörelse för expeditionen. Mannerheim hade gjort sig förtjänt av ett eget regemente, men det dröjde till januari 1909 innan han fick sin eftertraktade befordran till regementschef, till att börja med i en landsortsgarnison i Novo-Minsk (numera Minsk-Mazowiecki) i Polen. Livgardets truppenheter var vanligtvis stationerade i S:t Petersburg, men en del befann sig i Polen (och en hade fram till 1905 varit stationerad i Helsingfors). Fronten i Polen hade en central roll i förberedelserna för ett eventuellt krig mot Tyskland och Österrike-Ungern. Mannerheim visade sig vara en framgångsrik trupputbildare både i Novo-Minsk och senare i Warszawa, där han 1911 övertog befälet över Ulanregementet vid H. M. Kejsarens livgarde. Han befordrades 1911 till generalmajor och blev 1912 utnämnd till medlem av H. M. Kejserliga svit, vilket motsvarade generallöjtnants rang. Då sviten upplöstes 1917 befordrades han till generallöjtnant.
Tiden i Warszawa blev en av de lyckligaste perioderna i Mannerheims liv. Han hade lyckats i karriären, upplevde att uppdraget var viktigt och meningsfullt, knöt givande band till de bästa kretsarna i Polens aristokrati och kunde hålla nära kontakt med syskonen i Finland och Sverige. Han blev djupt fäst vid furstinnan Marie Lubomirska. Breven till henne är till största delen bevarade och har publicerats. De allra flesta är avsända från fronterna i världskriget, som hade brutit ut i augusti 1914.
Mannerheim var under hela kriget frontbefälhavare, huvudsakligen vid fronten mot Österrike-Ungern och i Rumänien. Han tillbringade krigsåren i förhållanden som var fysiskt och psykiskt mycket påfrestande, och han mötte både förluster och bakslag. Över lag lyckades Ryssland efter förlusterna i början hålla ställningarna, och kriget blev långvarigt. Mannerheim belönades den 18 december 1914 med den efterlängtade S:t Georgsorden för tapperhet.
Förhållandena inom armén och kriget påverkades omedelbart av marsrevolutionen 1917. Mannerheim åtnjöt inte den nya regeringens gunst, och i september fick han lämna befälsuppdragen. Han överfördes till officer i reserven och skötte hälsan i Odessa. Då förhållandena i Ryssland blev allt mer kaotiska och general Kornilovs stora offensivoperation hade misslyckats, började Mannerheim planera att dra sig tillbaka till det civila livet och återvända till Finland. Men även i Finland blev förhållandena hösten 1917 allt mer kaotiska. Faran för ett inbördeskrig ökade, då den statliga ordningsmakten kollapsade och både röda och vita garden organiserades.
I januari 1918 blev Mannerheim av den borgerliga senaten under P. E. Svinhufvud och dess militära experter utnämnd till högsta befälhavare för de regeringstrogna skyddskårerna. Av de många finskbördiga generaler som hade varit eller var verksamma inom ryska armén ansågs Mannerheim vara bäst lämpad för uppdraget. Denna bedömning berodde otvivelaktigt på hans militära egenskaper och på hans börd och sociala kontakter samt på hans politiska relationer även till släktingar inom oppositionen. Valet tog inte hänsyn till Mannerheims antityska övertygelse och gynnsamma inställning till ententen. Detta gav senare upphov till konflikter, för Svinhufvud och de ledande borgerliga kretsarna i allmänhet hade redan tidigare på hösten lierat sig med Tyskland och räknade med att Tyskland även militärt skulle garantera Finlands självständighet från Ryssland.
Mannerheim fick ett formellt förordnande till överbefälhavare den 16 januari 1918 och satte upp sin stab i Seinäjoki som låg invid den viktigaste kommunikationsvägen mellan de vita stödområdena och senaten, vars verksamhet flyttats till Vasa. Staben bestod av finländare som hade tjänstgjort i ryska armén, och fick till förstärkning ett antal frivilliga stabsofficerare från Sverige, vilket hade stor militär och även politisk betydelse. Mannerheim ville inte ha tyskar i staben, och Tyskland var heller inte berett att skicka soldater till Finland före freden i Brest-Litovsk den 3 mars 1918. Då Tyskland sedan beslöt att bidra till lösningen av situationen i Finland och skickade dit Östersjödivisionen under general Rüdiger von der Goltz, måste Mannerheim av politiska skäl ändra strategi.
Kriget började i Österbotten som ett ”frihetskrig” med avväpningen av flera ryska garnisoner. Detta hade stor betydelse, inte bara för att man skulle kunna skaffa vapen och etablera ett stödområde i norr utan också för att legitimera kampen som helhet. Mannerheims avsikt var att skapa en armé och utbilda den samt skaffa vapen från Sverige eller annanstans ifrån. Värnplikt infördes därför. Då den tyska interventionen närmade sig beslöt han att snabbare än planerat erövra det röda fästet Tammerfors, vilket lyckades efter hårda strider och stor ömsesidig manspillan. Samtidigt avancerade den vita armén i Savolax mot söder, och högkvarteret flyttades till S:t Michel. Möjligheten att de vita ryssarna med hjälp av de västliga ententemakterna förr eller senare skulle försöka kväsa bolsjevikregeringen och att Finland skulle delta i den operationen var en tanke som säkert föresvävade Mannerheim hela tiden.
För att framhäva frihetskrigets finska, icke-tyska karaktär tågade Mannerheim den 16 maj 1918 i spetsen för sin ”bondearmé” in i Helsingfors och höll en segerparad. General von der Goltz och hans styrkor hade nämligen en månad tidigare besegrat Helsingfors röda regering och styrkor, och i Helsingfors rådde starka protyska stämningar. Mannerheim motsatte sig nu senatens politiska och militära Tysklandsorientering, som höll på att föra Finland in i den tyska maktsfären, i syfte att få en säkerhetsgaranti mot Ryssland och de egna röda. Då senaten inte gick med på Mannerheims krav, lämnade han Finland den 1 juni 1918, övertygad om att ententen ändå skulle segra.
Mannerheim var alltså inte längre kvar i hemlandet när den sista fasen i kampen utspelade sig. Han upplevde inte tiden av massdöd i sjukdom och hunger i de stora fånglägren eller de utdragna rättsprocesserna. Han hade redan under kriget försökt stoppa den ”vita terrorn” och motsatt sig massarresteringen av röda och de improviserade landsförräderirättegångar de utsattes för.
Hösten 1918 förhandlade Mannerheim i London och Paris, och då Finlands regering måste ombildas efter det kejserliga Tysklands fall, kallades Mannerheim till temporär utövare av den högsta makten som riksföreståndare. Det skedde i enlighet med 1772 och 1789 års regeringsform, eftersom en ny regeringsform – som hade aktualiserats 1917 – ännu inte antagits. Till stöd för sin position och den ententeinriktning han representerade fick Mannerheim från de västliga ententemakterna en stor livsmedelsförsändelse som räddade Finland från hungersnöd. Under våren 1919 fick han Storbritannien och Förenta staterna att erkänna Finlands självständighet och Frankrike att återuppta de fransk-finska förbindelserna som tillfälligt låg nere. Med dessa erkännanden och statsbesök i Stockholm och Köpenhamn samt andra symboliska åtgärder bidrog Mannerheim till att befästa Finlands nya suveräna ställning. Målet var att knyta Finland till segermakterna Frankrike och England samt till Sverige.
Den största frågan under Mannerheims tid som riksföreståndare var hur man skulle förhålla sig till de vita ryssarnas strävan att återerövra Petrograd, vilket troligen skulle ha lett till bolsjevikregeringens fall. Mannerheim förordade Finlands deltagande i en operation, men förhandlingarna med de vita ryssarna blev svåra. Dessa kunde varken utlova någon form av folkförsamling eller erkänna Finlands självständighet. Då skärmytslingarna vid gränsen på Karelska näset fortsatte, i synnerhet i juni 1919, försökte aktivistkretsarna locka Mannerheim att använda sin monarkiska makt till att inleda en offensiv, men Mannerheim, som inte fann tillräckligt politiskt stöd i Finland för projektet, gav inte sitt bifall.
Mannerheim stadfäste den 17 juli 1919 den nya regeringsformen, som hade kommit till som en kompromiss i riksdagen. Han deltog inte direkt i debatten om regeringsformen, men han hade redan i ett tal den 16 maj 1918 av inrikes- och utrikespolitiska skäl förespråkat en stark regeringsmakt. Eftersom monarkiprojektet på hösten hade knutits till Tyskland som lidit nederlag och man inte genom kungaval kunde få någon annan stormakt att ställa upp som garant för Finlands säkerhet, blev enda möjligheten en kombination av parlamentarism och monarki: en presidentcentrerad republik, som har karakteriserats som en valmonarki. Presidenten tilldelades i regeringsformen en så vidsträckt rätt att utfärda förordningar och vissa andra befogenheter att dessa aldrig togs i fullt bruk. 1919 års regeringsform kom till i en tid då det pågick inbördeskrig i Ryssland och det rådde krigstillstånd mellan Finland och Ryssland. Den visade sin funktionsduglighet särskilt i utrikespolitiskt svåra tider.
Minnet av Mannerheims riksföreståndarskap bevaras inte bara i regeringsformen och i andra länders erkännande av självständigheten utan också i Finlands Vita Ros riddarorden, en orden för militära och civila förtjänster som han instiftade 1919. Året innan hade han i egenskap av överbefälhavare instiftat Frihetskorsets orden, som 1939 instiftades på nytt som en permanent orden för militära förtjänster.
Valet av president enligt den nya regeringsformen förrättades den 25 juli 1919, men inte av elektorer utan undantagsvis av riksdagen. Mannerheim fick 50 röster från Nationella samlingspartiet och Svenska folkpartiet, men presidenten i högsta förvaltningsdomstolen K. J. Ståhlberg valdes till president med 143 röster från Agrarförbundet, Nationella framstegspartiet och socialdemokraterna. Mannerheims relation till Ståhlberg byggde inte på förtroende, och planerna på att utnämna honom till överbefälhavare eller självständig överbefälhavare över skyddskårerna fullföljdes inte.
Mannerheim drog sig tillbaka till privatlivet, medan en nationalgåva för hans försörjning samlades in genom ett medborgarinitiativ. Detta blev upptakten till Mannerheims barnskyddsfond. Han hyrde en villa i Brunnsparken av familjen Fazer och lät renovera den. Som herreman utan familj levde han till vardags ett enkelt soldatliv, men villan inreddes i en stil som anstod en före detta statschef med representation. Inredningen har bevarats och huset blev efter hans död museum.
På 1920-talet ägnade Mannerheim mycket tid åt Finlands Röda Kors och General Mannerheims barnskyddsförbund, som syftade till att hela nationen och överbrygga de motsättningar som inbördeskriget hade lagt i dagen. I den verksamheten hade han hjälp av framför allt sin syster översjuksköterskan Sophie Mannerheim, senare av den framstående barnläkaren Arvo Ylppö och många andra. Mannerheim företog också jakt- och kurortsresor utomlands och upprätthöll sina kontakter med politiska och diplomatiska kretsar.
Den ekonomiska och politiska brytningstid som tog vid 1929 aktualiserade Mannerheims ställning, och vissa högerradikala kretsar önskade att han skulle bli militärdiktator. Han intog dock en försiktig hållning till Lapporörelsen och dess anhängare och gav inga utfästelser. Han följde situationen noga och förberedde sig synbarligen för möjligheten att Lapporörelsen skulle ta över makten. P. E. Svinhufvud, som hade blivit vald till president under denna turbulenta period, utnämnde strax efter tillträdet i mars 1931 Mannerheim till ordförande i försvarsrådet och överbefälhavare i krig. Detta knöt honom formellt till statssystemet igen. Mannerheim utnämndes till fältmarskalk 1933.
Världsläget förändrades 1933, och tyngdpunkten i Finlands försvarspolitik försköts. Ivern för Östkarelen och Ingermanland samt Storfinlandsideologin mattades av då Tyskland och Ryssland snabbt blev starkare. Samtidigt förlorade Nationernas förbund i betydelse. Mannerheim stödde tanken på en ”nordisk orientering”, som även proklamerades offentligt 1935, men nyorienteringen gav inte Finland några garantier för säkerheten. Den nordiska orienteringen kom trots det att få en stor politisk-psykologisk innebörd. Vinterkrigets utbrott mellan Finland och Sovjetunionen 1939 fick till stånd en frivilligkår och humanitärt och militärt bistånd av betydelse från Sverige samt sympati för Finland i västländerna.
Jämte Sverigerelationerna odlade Mannerheim 1933–1939 flitigt relationerna till Storbritannien. Han företrädde Finland vid Georg V:s begravning 1936 och stod i kontakt med de brittiska luftstridskrafterna och flygplansindustrin. Tysklandsrelationerna upprätthöll han genom att jaga tillsammans med Hermann Göring, men vid de stora nationella festligheterna i samband med 70-årsdagen 1937 och vid frihetskrigets 20-årsjubileum 1938 var det inte de tyska relationerna han valde att framhålla. I stället betonade han nationell enighet och närmade sig socialdemokraterna, som då för första gången ingick i en koalitionsregering med Agrarförbundet.
Trots kontinuerlig påtryckning från Mannerheims sida fanns det hösten 1939 avsevärda brister i försvarsmaktens utrustning. Mannerheim ansåg under de finsk-sovjetiska gräns- och säkerhetsförhandlingarna att Finland inte var i position att driva den hårda linje som regeringen drev, utan talade för eftergifter och byten av landområden och begärde emellanåt avsked. Då förhandlingarna strandade och krig bröt ut den 30 november 1939, blev Mannerheim återigen överbefälhavare och inrättade på nytt sitt högkvarter i S:t Michel. Han förblev överbefälhavare till den 31 december 1944 och ledde till största delen försvaret från S:t Michel. Trots åldern och problem med hälsan arbetade han oupphörligt under hela kriget, med undantag av ett par korta semestrar. Han gav därmed högkvarteret, hela armén och folket ett exempel på den insats som situationens allvar krävde.
Under vinterkriget, mellanfreden och fortsättningskriget, som bröt ut den 25 juni 1941, var Mannerheim medlem av den grupp om fyra eller fem personer som de facto styrde Finland. Till gruppen hörde Risto Ryti, som blev vald till president 1940, samt i tur och ordning statsministrarna J. W. Rangell och Edwin Linkomies, utrikesministrarna Väinö Tanner, Rolf Witting och Henrik Ramsay samt generalen av infanteriet Rudolf Walden. Walden var hela tiden försvarsminister.
Mannerheim utövade därmed stort inflytande redan över vinterkriget 1939–1940 och fredsöverläggningarna efteråt. Han betonade starkt att armén, trots heroiska avvärjningssegrar, var svag och befann sig på gränsen till vad den kunde uthärda. Tunga fredsvillkor måste därför godkännas, vilket också skedde. Efter vinterkriget följde kontinuerliga påtryckningar från sovjetisk sida, och enda möjliga motkraften var Tyskland. Tyskland hade visserligen en pakt med Sovjetunionen, men från september 1940 började landet gradvis ta Finland under sitt beskydd gentemot Sovjetunionen. Efter årsskiftet 1941 blev de militära förbindelserna mellan högkvarteren i all tysthet allt tätare. In i det sista var det ändå osäkert om – och när – Tyskland skulle inleda krig mot Sovjetunionen. Under den här tiden kunde dock Finland avsevärt förbättra arméns utrustning.
En viktig del av Marskalkens krigsledning 1941–1944 var av psykologisk art: genom sin auktoritet höll han högkvarterets generaler och frontkommendörer samt regeringsmedlemmarna i styr och tillät inte interna motsättningar och rivaliteter under det utdragna kriget. Samma politiska betydelse av en auktoritet visade sig i förhållande till Tyskland, då Mannerheim mer än andra ledare krävde och kunde kräva att Tyskland formellt, liksom också i praktiken, skulle respektera Finlands politiska och militära självständighet. Ett intressant prov på sin auktoritet gav Mannerheim på sin 75-årsdag den 4 juni 1942, då Tysklands führer Adolf Hitler infann sig för att gratulera Mannerheim, som just hade utnämnts till marskalk av Finland. Mannerheims sätt att hantera situationen har setts som en förebildlig kombination av artighet och personlig auktoritet. Tack vare den kunde Finland avvärja tyska försök till bestämmanderätt och krav på formell allians, så att man sommaren 1944 klarade sig med president Rytis garanti, som förblev i kraft endast några veckor.
Mannerheims psykologiska betydelse för den nationella sammanhållningen manifesterades på olika sätt under kriget, bland annat i form av frimärken. Till hans födelsedag uppkallades en gata i nästan alla städer i Finland efter honom. Inom Frihetskorsets riddarorden instiftades 1940 graden Mannerheimkorset som utmärkelse för exceptionell tapperhet i strid. Med utmärkelsen följde från våren 1943 ett betydande penningbelopp.
Sovjetunionens storoffensiv i juni–juli 1944 tvingade Finlands armé att dra sig tillbaka från Östkarelen, och på Näset retirerade man till Viborg, men motståndet var hårt i Tienhaara, vid Vuoksen och i Tali-Ihantala. Så mognade en beredskap att godta tunga fredsvillkor. En förutsättning för fred var att regeringen byttes ut och att förbindelserna med Tyskland bröts.
Mannerheim accepterade att efterträda den avgångne Ryti, och han valdes av riksdagen till republikens president den 4 augusti 1944. Detta blev upptakten till fredsprocessen, som Mannerheim tidsmässigt lyckades pricka in nästan perfekt. Tyskland hade försvagats till den grad att det trots sina luftstridskrafter och positioner i Baltikum antogs vara ovilligt att slösa krafter på en erövring av Finland – så som skett i Rumänien – och smärre försök från tysk sida avvärjdes direkt. Sovjetunionen krävde inte längre kapitulation och saknade intresse av att ockupera Finland. Västmakterna och Sverige var redo att politiskt och ekonomiskt stödja en separatfred för Finland. Samtidigt var Finlands befolkning efter förlusten av Östkarelen och nederlagen på Näset och i Viborg redo att acceptera tunga fredsvillkor. Sådana villkor kunde, om de hade accepterats på våren, då armén fortfarande var obesegrad vid Svir och på södra Näset, ha orsakat en lojalitetskris inom befolkningen och armén.
Mannerheim ledde således fredsprocessen i augusti–september 1944. Det gjorde han i egenskap av president och överbefälhavare, men också i praktiken stats- och utrikesminister (särskilt sedan den nye statsministern Antti Hackzell drabbats av ett slaganfall mitt under förhandlingarna). Ett fast stöd hade han i Finlands sändebud i Stockholm, Georg Gripenberg. För en kort tid var således all makt koncentrerad hos Mannerheim, som med sin auktoritet lyckades styra stämningarna hos folket och leda armén. Armén måste omorientera sig snabbt, då förbindelserna med Tyskland och de tyska styrkorna i norra Finland bröts, samtidigt som man fick att göra med den tidigare fiendens soldater och snart även med civila representanter för Sovjetunionen.
Mannerheims auktoritet fyllde sin funktion då den allierade kontrollkommissionen installerade sig i Helsingfors efter vapenstilleståndsavtalet, och likaledes då J. K. Paasikivis nya politiska regering efter Hackzells och Urho Castréns kortvariga presidentregeringar tog vid i november 1944. Maktkoncentrationen till Mannerheim hävdes då, och han måste med tvekan gå med på att utnämna en kommunistisk medlem i Paasikivis regering, inrikesminister Yrjö Leino. Mannerheim fortsatte även efter detta som ett principiellt stöd för Paasikivis regering; nu för att blidka den politiska högern. Aktivt gav han ändå inte regeringen eller dess nya politiska linje sitt stöd, dels för att han hade sina tvivel om regeringslinjen, dels för att han ville behålla möjligheten att byta ut regeringen.
Härefter minskade Mannerheims insats i statsledningen, vilket delvis berodde på sviktande hälsa. Han begav sig till Stockholm för att opereras och sedan till Portugal för konvalescens. Trots att han hade blivit vald till president för en undantagsperiod, ville han inte avgå genast efter riksdagsvalet våren 1945. Dels var världsläget fortfarande osäkert, dels fruktade Mannerheim att bli dömd i den krigsansvarighetsrättegång som påbörjats för att uppfylla villkoren i vapenstilleståndsavtalet. Det låg dock i både Finlands och Sovjetunionens intresse att bespara Mannerheim detta, och då han fick klarhet i saken begärde han avsked i mars 1946.
Sina sista år ägnade sig Mannerheim åt att sköta sin försvagade hälsa i Stockholm och på sanatoriet Valmont i Montreux i Schweiz. Där skrev han sina memoarer med bistånd av flera medarbetare: generalen av infanteriet Erik Heinrichs, magister Emerik Olson och överste Aladár Paasonen. Mannerheim berättade om de olika faserna i sitt liv för medarbetarna, som skrev ned hågkomsterna som kapitel för den framtida boken. Mannerheim granskade manuskriptet och gjorde en del ändringar i det. Då han avled den 27 januari 1951 (finsk tid 28 januari) var arbetet så färdigt att första delen av Minnen kunde ges ut samma år.
Stoftet av Mannerheim fördes till Finland, och hans kista lades på lit de parade i Storkyrkan i Helsingfors (senare Domkyrkan). Tiotusentals medborgare defilerade tysta förbi kistan. Mannerheim fick sin sista vila bland krigargravarna på Sandudd den 4 februari 1951. Soldater i reserven, studenter och scouter kantade sorgetågets färd genom staden en ovanligt kall vinterdag. Regeringen hade av politisk försiktighet beslutat utebli från sorgehögtiden, men trots det deltog statsminister Urho Kekkonen och utrikesminister Åke Gartz synligt i sorgetåget. Minnestalet i Storkyrkan hölls av riksdagens talman K.-A. Fagerholm. Att talaren var socialdemokrat åskådliggjorde på ett symboliskt sätt den nationella konsensus som tagit form redan på 1930-talet och förstärkts under kriget.
Mannerheims begravning och den uppmärksamhet och respekt som sedan dess kommit honom till del både hemma och internationellt blev en ideologisk vändpunkt. Man lämnade den efterkrigstida ideologiska fasen med dess förnekande av tidigare historia och gick över till en identitet där de olika skedena i Finlands historia från kejsartiden till efterkrigstiden bildade en obruten kontinuitet.
För att hedra Mannerheim hade man redan 1937 med hans samtycke grundat en stiftelse med avsikt att samla in medel till en ryttarstaty – Finlands första – över honom. Somliga betraktade detta som ett utslag av fåfänga, men behovet av symboler kring vilka nationen kunde enas vägde trots det tyngre. Mannerheim hade i vilket fall som helst redan blivit en symbolgestalt 1918, och på 1930-talet och under kriget blev han det i ännu högre grad. Projektet initierades på nytt av Helsingfors universitets studentkår och bidrog genom medelinsamlingen till en ökad medvetenhet om Mannerheim. Själva statyn skulpterades av Aimo Tukiainen och avtäcktes den 4 juni 1960 och för de resterande medlen köptes det historiskt värdefulla godset Villnäs, Mannerheims barndomshem, åt staten.
Åren 1957–1959 utkom den första större Mannerheimbiografin, skriven av Erik Heinrichs som varit hans nära medarbetare under krigsåren. Stig Jägerskiölds omfattande arkivforskning i flera länder jämte brevfynd och intervjuer resulterade i ett storverk i åtta band. Vid samma tid kom engelsmannen J. E. O. Screen ut med en bok om Mannerheims ryska tid. Jägerskiölds och Screens svenska respektive engelska verk översattes snabbt till finska. Man började ägna Mannerheimkulten intresse, och Mannerheim behandlades i romaner och teaterpjäser. I 1970-talets vänsterrörelse blev Mannerheim och kanske i högre grad Mannerheimkulten föremål för kritik. I den senare forskningen har Veijo Meris psykologiskt insiktsfulla Mannerheimbiografi en speciell plats. Under 1990-talet växte uppfattningen om Mannerheim som Finlands genom tiderna främsta ledare och storman. Detta gällde i hög grad även Ryssland. Biografier, filmer, utställningar och minnesmärken författades och skapades kontinuerligt. På 2010-talet är Mannerheimkulten helt etablerad.
Matti Klinge
Carl Gustaf Emil Mannerheim, född 4.6.1867 i Villnäs, död 27.1.1951 i Lausanne. Föräldrar greve Carl Robert Mannerheim och Charlotta Helena (Hélène) von Julin. Gift 1892 med Anastasie Arapova.
PRODUKTION. A visit to the Sarö and Shera Yögurs (1911); Across Asiafrom West to East in 1906−1908 I–II (1940, ny rev. utg. 2008); Resa genom Asien. Fältmarskalken friherre C. G. Mannerheims dagböcker förda under hans resa Kaspiska havet–Peking I–II. Stockholm (1940); Tigerjakt i Indien. Finlands Jakt- och Fisketidskrift 1940; Fra Samarkand til Peking paa Hesteryg. København (1941); Till häst genom Asien (1942, 1961); Puhtain asein. Sotamarsalkka Mannerheimin päiväkäskyjä vuosilta 1918−1942 (1942); Minnen I−II (1951,på fi. 1951−1952, fr. 1952, ty. 1952, eng. 1953, est. 1952, sp. 1960); Päiväkirja Japanin sodasta 1904−1905 sekä rintamakirjeitä omaisille (1982); Anilar. Ankara (1988); Gustaf Mannerheim, Brev från sju årtionden (1984); C.G. Mannerheims svensk-kinesiska reseparlör 1906-08. Red. H. Halén (2000, på fi. 1994) (1994); Dagbok förd under min resa i Centralasien och Kina 1906–07–08. I–III. Utg. H. Halén (2010).
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Gustaf Mannerheims arkiv, Riksarkivet; brevsamlingar i olika arkiv i Finland och Sverige. S. Ahto et al., Mannerheim. Tuttu ja tuntemanton (1997); E. Heinrichs, Mannerheimgestalten I–II (1957, 1959); S. Jägerskiöld, Den unge Mannerheim (1964); S. Jägerskiöld, Gustaf Mannerheim 1906-1917 (1965); S. Jägerskiöld, Gustaf Mannerheim 1918 (1967); S. Jägerskiöld, Riksföreståndaren Gustaf Mannerheim 1919 (1969); S. Jägerskiöld, Mannerheim mellan världskrigen (1972); S. Jägerskiöld, Fältmarskalken (1975); S. Jägerskiöld, Marskalken av Finland (1979); S. Jägerskiöld, Från krig till fred (1981); H. Meinander, Scripta Mannerheimiana. Puheenvuoroja Mannerheim-kirjallisuudesta & valikoiva bibliografia (1996); V. Meri, C. G. Mannerheim. Marskalken av Finland (1989, på fi. 1988); J. E. O. Screen, Mannerheim. The Years of Preparation. London (1970, 3 uppl. 2001); J. E. O. Screen, Mannerheim. The Finnish Years. London (2000).
BILDKÄLLA. Mannerheim, Gustaf. Postkort. Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS)/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.