Redan i föräldrahemmet blev Walter Runeberg förtrogen med det europeiska och det nationella bildningsarvet. I sin verksamhet i konstens internationella centra i Europa stötte han således inte på några kulturella barriärer, i motsats till många andra finländska konstnärer. Runebergs livsgärning varade i hela sextio år. Av dem var han några årtionden verksam utomlands. I Norden hyste man stor aktning för denne ”Finlands Thorvaldsen”, som Walter Runeberg kallades.
Walter Runeberg, tredje son till Johan Ludvig och Fredrika Runeberg, föddes i Borgå 1838. I likhet med sina äldre bröder, Ludvig Michael och Lorenzo, fick också Walter sitt namn efter en litterär förebild, Walter Scott. I motsats till sina bröder var dock Walter i sin tidiga barndom klen. Han hade svårt att klara sig i den fyraåriga elementarskolan och gick rentav två år i varje klass. I augusti 1855 kunde Walter övergå till gymnasiet, men fortsatte där endast en termin.
Det berättas att Walter redan i unga år visade konstnärliga anlag. Arkitekten Carl Albert Edelfelt bland andra uppmuntrade 17-åringen att modellera. Då Walter inte föreföll ha någon större håg för bokliga studier, tedde sig konstnärsbanan som ett möjligt alternativ. Walter reste sommaren 1856 till Nykyrka på Karelska näset för att rådfråga den ryske skulptören baron Peter Clodt von Jürgensburg. Denne förhöll sig försiktigt: enligt baronen var konstnärlig talang hos ungdomar vanligare än flit och uthållighet. Då fadern så småningom blev övertygad om att Walter inte hade håg för den lärda banan, gav han sitt bifall till konststudier – men på villkor att sonen som privatelev avlade studentexamen. Till beslutet bidrog den dåtida idealistiska uppfattningen att en konstnär var förpliktigad att tjäna sitt fädernesland. Men också att frågan om en nationell bildhuggarkonst hade aktualiserats i 1850-talets Finland.
Walter Runeberg började hösten 1856 åhöra föreläsningar i historia vid Helsingfors universitet. Kvällstid besökte han Finska konstföreningens ritskola, där Carl Eneas Sjöstrand handledde honom i modellering. I motsats till de finsknationellt sinnade kom Runeberg senare att värdera Sjöstrands undervisning rätt lågt. I motsats till Sjöstrands finsknationella stödgrupp företrädde Runeberg nämligen uppfattningar som delades av de svensksinnade liberaler som dominerade konstlivet på 1860–1880-talen.
Då Runeberg avlagt studentexamen skrev han 1857 in sig vid universitetet för att läsa matematik och fysik. Men rätt snart reste han till Åbo för att studera vid Åbo ritskola för R. W. Ekman. Hösten 1858 begav sig Runeberg till konstakademin i Köpenhamn, där han riktade in sig på teckning, modellering och konsthistoria. Hans lärare H.W. Bissen, som också hade varit Sjöstrands och senare Johannes Takanens lärofader, ansågs vara Bertel Thorvaldsens mest framstående elev. I en livlig brevväxling med modern berättar Runeberg om händelserna under sina fyra år i Köpenhamn.
Efter att 1861 ha debuterat vid en utställning på Charlottenborg, deltog Runeberg följande höst i Finska konstföreningens mönstring i Helsingfors. Det första beställningsarbetet, en porträttbyst av Werner Holmberg (1862), liksom en byst i marmor av fadern, renderade honom 1863 Konstföreningens dukatpris. Runeberg fick också det första resebidrag som senaten i Finland tilldelade en konstnär. Då han fick detta stipendium, befann han sig redan i Rom, dit han rest hösten 1862.
Rom förblev Runebergs hemstad till 1876. Till en början tecknade han efter levande modell i en modellskola, men snart skaffade han sig en egen anspråkslös ateljé. I likhet med samtida skulptörer studerade han antik skulptur och skapade fria tolkningar av förlagorna. ”Apollo och Marsyas”, som skulpterades 1874, är den främsta av dessa. I och med att Runeberg inte var bunden av studier kunde han fritt ägna sig åt museer och umgås med kolleger i den nordiska kolonin. Till kretsen av vänner i den skandinaviska föreningen hörde bland andra den norske författaren Henrik Ibsen. Somrarna tillbringades uppe i bergen, till hösten sökte sig nordborna tillbaka till Rom.
I hemlandet följde man med konstnärens utveckling. Sommaren 1865 tog Runeberg med sig till Finland en skulptur i terrakotta, ”Finland värnande sina grundlagar”, som han inspirerats till av 1863 års lantdag. En staty ”Ilmarinen smidande månen” (1867), som var avsedd för Svenska teatern, hamnade i Konstföreningens samlingar. Den egentliga orsaken till att Runeberg besökte Finland var hans förestående midsommarbröllop med Lina Elfving. Bröllopet stod i Åbo 1867. Under bröllopsresan verkade Runeberg några månader i Bissens ateljé i Köpenhamn. Till jul fortsatte det nygifta paret till München, där Runeberg mottog budet att senaten beviljat honom ett treårigt arbetsstipendium för vistelse i Italien. I Rom deltog paret Runeberg i det nordiska sällskapslivet. Sin ateljé delade Runeberg med den svenske skulptören John Börjeson. Följande gång Runeberg besökte hemlandet var 1872. Då var han en tid föreståndare för Åbo ritskola.
Åren i Rom prövade den unga familjen hårt: 1871 dog den tvåårige sonen Carl Michael, 1872 den sju månader gamle Walter Fredrik och kort därpå följde paret Runeberg också dottern Maria Christina till Roms protestantiska begravningsplats. Endast den sjuklige och spröde Nino, född 1874, blev vid liv. Då dottern Vasthi föddes 1876 lämnade familjen Rom som då präglades av en tilltagande politisk oro. Det yngsta barnet Alfred föddes 1882 i Paris.
I Rom inledde Runeberg en serie arbeten med Psyche som motiv. I den ingick ”Psyche med sefyrerna” (1873), ”Psyche med Jupiters örn” (1876) samt ”Psyche med lampan och dolken”, som fullbordades i Paris 1878. De renderade honom ett hedersomnämnande vid världsutställningen i Paris sistnämnda år. Paris hade blivit Europas modernt pulserande konstcentrum, dit Runeberg i likhet med andra finländska konstnärer sökte sig. Då han var äldst i konstnärskolonin, kom hans gästfria hem snart att bli en nordisk samlingspunkt, där Georg Brandes, August Strindberg, Edvard Grieg, Bjørnstjerne Bjørnson och Jonas Lie var ofta sedda gäster. Av de inhemska kollegerna stod Albert Edelfelt Runeberg närmast.
Redan under fadern J. L. Runebergs livstid hade det varit tal om att resa en staty över skalden. Dennes död i maj 1877 aktualiserade planerna, och kort efter begravningen började ständerna driva ärendet. Lantdagen tillsatte ett utskott, med Zacharias Topelius som sekreterare. Utskottet beställde statyn 1878 av Walter Runeberg. Statyn över nationalskalden avtäcktes i Esplanadparken i Helsingfors den 6 maj 1885 i närvaro av 20 000 personer. Minnesstoden återger J. L. Runeberg i prästrock, vid omkring 55 års ålder, d.v.s. vid den ålder då andra delen av Fänrik Ståls sägner gavs ut. Sockelfiguren, en ung mö som symboliserar Finland, är insvept i en björnhud och håller i sin ena hand en lagerkrans och en texttavla, på vilken tre strofer ur ”Vårt land” på svenska står inristade. På själva sockeln står på finska endast ”Suomen kansa Maamme laulajalle” (Av Finlands folk till Vårt lands skald) och på svenska ”Af Finlands folk”. I Borgå avtäcktes 30 maj 1885 den ursprungliga versionen, som var gjuten i brons i naturlig storlek men utan kvinnofiguren. Statyerna hade en viktig uppgift för att upprätthålla den kult som byggdes upp kring nationalskalden.
Fredrik Cygnaeus hade redan 1863 föreslagit att en minnesstod skulle resas över greve Per Brahe, generalguvernör i Finland, den förste gynnaren av Finlands kultur. I Åbo skred man till verket i slutet av 1870-talet och började med att ordna en nationell insamling. Beställningsarbetet gick till Runeberg, som befann sig i Köpenhamn. Men Runebergs staty tilltalade inte helt beställarna. Gunnar Berndtson, Albert Edelfelt, C. G. Estlander och C. E. Sjöstrand hade önskat en högre ålder och en större kroppshydda hos denne 1600-talets ”landsfader”, vilket hade gett arbetet en mer monumental karaktär. Runeberg gick dock inte med på att göra några ändringar. Statyn återger greven vid invigningen av Åbo akademi den 15 juli 1640 hållande fundationsbrevet i handen. Brahestatyn avtäcktes i Åbo den 29 maj 1888 i närvaro av en folksamling om ca 10 000 personer. På granitsockeln citeras Per Brahes ord: ”Jach war med landett och landett med mig wääl tillfreds.” Samma år restes en mindre replik av statyn på torget i Brahestad.
En motion på lantdagen 1882 rörande en minnesstod över kejsar Alexander II ledde till en landsomfattande insamling och till utlysningen av en tävling 1884. Topelius stod åter i ledningen för det utskott som lantdagen tillsatte. Expertkommittén, med ledamöter som bland andra Edelfelt, Estlander och Eliel Aspelin, gav Johannes Takanen första pris och Runeberg andra, men lantdagen, där prästeståndet och bondeståndet stödde Takanen, delade uppdraget mellan de två konstnärerna. Takanens förtidiga död medförde emellertid att uppdraget helt och hållet gick till Runeberg. Kejsaren framställs talande till 1863 års ständer i enlighet med Takanens utkast. Figurgrupperna runt statyns sockel ”Lex”, ”Lux”, ”Labor” och ”Pax”, tolkar framstegen och välståndet under Alexander II:s regering. Avtäckningen den 29 april 1894 gestaltade sig till en stor fosterländsk manifestation med 30 000 deltagare. Våren 1899 kom de upprepade blomsterhyllningarna vid Alexander II:s staty att utgöra ett iögonenfallande inslag i det motstånd som februarimanifestet då förorsakade i Finland.
Walter Runeberg med familj lämnade Paris hösten 1893. Innan de återvände till Finland bodde familjen en tid i Köpenhamn. Runebergs ”Danaiderna”, som han utförde i Danmark, belönades med finska statens skulpturpris. Skulpturen kom sedermera att pryda Barnkliniken i Helsingfors. Runeberg acklimatiserade sig inte helt i Finland, de nya nationella vindarna inom konsten kändes honom främmande. Han satt likväl 1898–1910 i styrelsen för Finska konstföreningen, och 1899–1907 var han inspektör vid Helsingfors ritskola. Efter Edelfelts död skötte Runeberg 1904–1910 också ordförandeskapet i Konstnärsgillet i Finland.
Den gamle mästaren fick många beställningsarbeten: för Gamlakarleby stad gjorde han 1903 en porträttbyst av Anders Chydenius. En staty föreställande kejsar Alexander I som talar till Finlands ständer 28 mars 1809 avtäcktes i mars 1909 i Borgå domkyrka, då med anledning av 100-årsminnet av den första lantdagen. Av de talrika gravskulpturer som Runeberg modellerat, är ängeln som 1905 avtäcktes på Topelius grav på Sandudds begravningsplats i Helsingfors det mest kända. Kompositionen ”Uppståndelsen”, som konstnären utförde 1896 i Köpenhamn, pryder hans egen grav på Sandudd i Helsingfors.
Walter Runeberg var en uppskattad porträttör med en stor produktion porträttbyster av stormän inom finländskt kulturliv, däribland Edelfelt (1884), Topelius (1891) och Leo Mechelin (1909). Bronsbysten av Mechelin har senare placerats utanför Ständerhuset. Också i de övriga nordiska länderna påträffas talrika offentliga arbeten av Runeberg, bland dem en minnesstaty över den danske målaren Wilhelm Marstrand, rest 1899 utanför Statens museum for Kunst i Köpenhamn. För Lunds universitet modellerade Runeberg bland annat en porträttbyst av zoologen Sven Nilsson (1902) och för Botaniska trädgården i Göteborg en byst av Carl von Linné (1907). I Humlegården i Stockholm avtäcktes hans byst av historikern Anders Fryxell 1910.
De mest älskade offentliga arbetena utförda av Walter Runeberg, stoderna av Alexander II och J. L. Runeberg, hör till det främsta som skapats i denna väg i Finland. ”Lex” även kallad ”Patria”, en av sidoskulpturerna i sockelgruppen kring Alexanderstoden, var dominerande symbol i riksdagens plenisal under självständighetens första årtionden: i Ständerhuset, i riksdagens tidiga plenisal Heimola och senare i presidentens slott.
Intill J. L. Runebergs hem i Borgå finns ett särskilt museum, Walter Runebergs skulptursamling, med mer än hundra verk av skulptören.
Liisa Lindgren
Walter Magnus Runeberg, född 29.12.1838 i Borgå, död 23.12.1920 i Helsingfors. Föräldrar skalden, professor Johan Ludvig Runeberg och författarinnan Fredrika Charlotta Tengström. Gift 1867 med Lina Elfving.
VERK. Konstmuseet Ateneum, Helsingfors; Cygnaei galleri, Helsingfors; Helsingfors stadsmuseum; Walter Runebergs skulptursamling, Borgå; Tavastehus konstmuseum; Imatra konstmuseum; Åbo konstmuseum; Gösta Serlachius konstmuseum, Mänttä; Statens museum for Kunst, Köpenhamn; Teaterhistorisk Museum, Köpenhamn; Nasjonalgalleriet, Oslo; Drammens Museum; Nationalmuseum, Stockholm; Skissernas museum, Lund; J. L. Runebergs staty (1885) Esplanadparken, Helsingfors, Runebergsparken, Borgå; Per Brahe (1888) Braheskvären, Åbo, replik på Pekkatori, Brahestad; Alexander II:s staty (1894) Senatstorget, Helsingfors; W. N. Marstrand (1899) Köpenhamn; Anders Fryxell (1910) Stockholm; talrika gravmonument och porträtt.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. A. Borenius, Walter Runebergs Psyke eller konstnärens vittnesbörd (1931); J. Ilvas, Kuvanveisto 1800-luvulla. Ars. Suomen taide 5/1990; L. Lindgren, Memoria. Gravvårdar, skulpturkonst och minneskultur (2009); P. Nordmann, Walter Runeberg 1838−1918. Bidrag till en konstnärsbiografi (1918); F. Nyström, Walter Runeberg. Vår första stora bildhuggare (2006); L. Nyström, Nationalskulptören Walter Runeberg (2008); F. Runeberg, Brev till sonen Walter 1861−1879. Köpenhamn, Rom, Paris (1971); T. Sandqvist, J. L. Runebergs staty i Helsingfors. Ett nationellt monument. Nya Argus 6−7/1976; T. Sandqvist, Bildkonsten som nationell ambition. Walter Runebergs monumentala skulptur (avhandling pro gradu, Helsingfors universitet,1979); T. Sandqvist, Konsten som nationell ambition i Walter Runebergs monumentalskulptur. Historiska och litteraturhistoriska studier 56 (1981).
BILDKÄLLA. Runeberg, Walter. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.