Alexander Armfelts ämbetsmannabana ledde till samhällets topp i storfurstendömet Finland då han blev ministerstatssekreterare. I likhet med sin far Gustaf Mauritz Armfelt hade Alexander Armfelt en förmåga att vinna förtroende hos en autokratisk regent. Han kvarstod i kejsarens gunst i över trettio år på den centrala posten som föredragande av finska ärenden i S:t Petersburg.
Alexander Armfelt gick i många avseenden i sin berömde fars, Gustaf Mauritz Armfelts fotspår. Det sätt på vilket denne Gustav III:s gunstling, ”Nordens Alkibiades”, vunnit kejsar Alexander I:s ynnest i den nya politiska situationen vittnade i hög grad om faderns statsmannakonst. Genom sonen Alexander Armfelts förtrogenhet med gunstlingskapets medel och metoder kom de gustavianska traditionerna att få en fortsättning i Finland.
Gustaf Mauritz Armfelt, som förstod sin son väl, var på en gång både stolt och bekymrad över den begåvade och orolige Alexander. Han ville inte att sonen skulle bli byråkrat. Alexander Armfelt studerade först i Uppsala och Edinburgh men flyttade 1813 över till Åbo akademi. I ett brev till biskop Jacob Tengström bad fadern biskopen hålla ett öga på sonen. Enligt faderns förmenande kunde den unge mannen inte lämnas utan uppsikt, eftersom han på grund av sin ”eldiga imagination” kunde bli inblandad i vad som helst. Det fanns också anledning att oroa sig, den unge Armfelt ”gjorde hela staden tokig, ‘kvinnor, professorer, studenter, allt står till hans disposition’”. Efter faderns död beslöt Alexander Armfelt 1814 att ägna sig åt den militära banan och gav för en tid upp den civila tjänstemannakarriär som han med sin rättsexamen riktat in sig på.
Alexander Armfelts första steg på den militära banan gynnades av hans härstamning och av Gustaf Mauritz Armfelts anseende, liksom av de tjänster fadern gjort kejsaren och av vänskapen med generalguvernör Fabian Steinheil. Alexander Armfelt deltog i striderna mot Napoleon och befordrades 1821 till kapten. Därefter gjorde kommendören för det finländska militärdistriktet, generalmajor H. C. Reuterskiöld, Armfelt till sin adjutant, oaktat vissa tvivel beträffande hans lämplighet. Armfelts sympatier för Sverige höll på att bli ett problem för honom. Gustaf Mauritz Armfelt hade redan på sin tid fruktat att sonen skulle rikta in sig på en framtid i Sverige som han så gärna besökte. Alexander Armfelt hade tillbringat sin barndom och tidiga ungdom utanför Finland, huvudsakligen i Stockholm och Reval. Fadern hade försökt dämpa hans västliga inriktning genom att påminna sonen om att denne nu var finländare och ingenting annat. Enligt faderns mening var det viktigast att hålla i minnet att Ryssland i framtiden skulle spela en huvudroll i världen och att Sverige alltid skulle tvingas spela en biroll.
Alexander Armfelt väntade otåligt på att få lägga fram ”sina hundratusen vackra projekt och planer”, men det var många som blev betänksamma till följd av hans entusiasm och vassa tunga. Hans ambition att få en tjänst i Sverige och hans iver att reformera förvaltningen fick ministerstatssekreteraren R. H. Rehbinder att betrakta honom nästan som spion, en uppfattning som länge kastade en skugga över deras förhållande. Armfelt hade inför sin hustru Sigrid upprepade gånger lovat att vakta sin tunga, men det var ett löfte som han hade svårt att leva upp till.
I egenskap av adjutant hos generalguvernör Steinheil förde Armfelt i två års tid en korrespondens som gällde överbefälet över de finländska trupperna. Under generalguvernör A. A. Zakrewskijs tid blev det tungt att sköta korrespondensen, då man började använda även ryska, och Zakrewskij behövde tolk i diskussioner med finländska tjänstemän. Bland tolkarna var Armfelt uppenbarligen den mest betrodde och den som stod Zakrewskij närmast. Han fick därför bidra med tolkning vid många viktiga överläggningar. I sina memoarer berättar Alexander Armfelt att nästan alla ärenden som gällde Finland vid denna tid gick via honom.
Trots att Armfelt hade en hög militär post, började han planera att gå över till en civil karriär. Zakrewskij, som egentligen inte längre behövde Armfelt, lovade att lägga ett gott ord för honom hos kejsaren. Armfelt fruktade emellertid, med fullt fog, att kejsaren inte hade någon fördelaktig bild av honom. Zakrewskijs konfrontation med senaten och hans försök att kringskära dess rättigheter hade också försvårat Armfelts ställning som generalguvernörens närmaste man. Enligt Rehbinder var Armfelt en ung konspiratör och en streber, som åstadkom mycken skada med sitt skvaller och som inte skydde några medel för att nå sina mål. Han ansåg också att Armfelt utnyttjade Zakrewskijs förtroende för sitt eget bästa utan att bry sig om sina landsmän. Armfelt, som var lojal mot sin förman, blev enligt sin egen åsikt visserligen tvungen att förklara, men inte att försvara, dennes beslut. Hans samvete var rent.
När Armfelt lämnade den militära banan 1827, blev han med Zakrewskijs medverkan utnämnd till en av de fyra direktörerna för Växel- depositions- och låne-banken i Helsingfors (Finlands Bank). Den nya tjänsten tillfredsställde inte Armfelt för någon längre tid eftersom den inte främjade hans karriär. Han skötte sina uppgifter samvetsgrant men utan större engagemang. I Finland tycktes såväl kejsaren som generalguvernören, ministerstatssekreteraren och varje medlem i senaten vara emot honom, och Armfelt riktade åter blicken mot Sverige.
Förhållandena förändrades emellertid i och med generalguvernörsskiftet 1831. Efter en första diskussion uppfattade Armfelt den nya generalguvernören A. S. Menschikoff som en ”listig räv”. Armfelt beordrades att tjäna vid statssekretariatet samtidigt som han skulle behålla sin tjänst vid banken. Rehbinder var på intet sätt förtjust över detta. Han irriterades speciellt av att de som hört nyheten om utnämningen i Helsingfors redan skålat för Armfelt, den blivande ministerstatssekreteraren.
Armfelt fick en mäktig beskyddare även i Alexander Sergejevitsch Menschikoff, som hörde till en av de förnämsta ätterna i Ryssland. Han var sonsonsson till Peter den stores gunstling med samma namn, dessutom en gammal vän till Armfelts far och till och med en blodsförvant. Gustaf Mauritz Armfelt hade varit Menschikoffs mors, Jekaterina Golitsynas, älskare. Frukten av deras förhållande blev dottern Katharina. Hon var således halvsyster till både A. S. Menschikoff och Alexander Armfelt. En annan gemensam släkting var senatorn och förre guvernören i Viborgs län, Wilhelm Klinkowström. Alexander Armfelts bror var nämligen gift med dennes dotter.
År 1834 utnämndes Armfelt till adjoint hos dåvarande ministerstatssekreteraren, vilket enligt hans egen mening berodde på suveränens nåd och inte var hans egen förtjänst. Till följd av den nya tjänsten ökade Armfelts inkomster betydligt och hans familj hade nu råd att flytta till honom i S:t Petersburg. Många var avundsjuka på Armfelts framgång. Motståndarna irriterades av hans realpolitiska inställning till förhållandet mellan Finland och Ryssland samt av hans absoluta lojalitet mot regenten som han personligen beundrade.
Som adjoint hos ministerstatssekreteraren kunde Armfelt försöka förverkliga planer av många slag. Redan i maj 1833 hade han berättat för sin hustru Sigrid om sin förhoppning om att återinrätta Kommittén för finska ärenden i S:t Petersburg. Han önskade att även hans värsta motståndare skulle vara med i kommittén. För Rehbinder förklarade han 1836 att även om Kommittén för finska ärenden inte behövdes ännu under Menschikoffs tid, så skulle den bli nödvändig under en efterträdare som inte kände förhållandena. Rehbinder förenade sig med Armfelts uppfattning, men planen föll på motstånd från L. G. von Haartman. Som chef för finansexpeditionen, senare viceordförande för ekonomiedepartementet, ville denne inte ha en konkurrent till senaten. Enligt Armfelt hade en andra regering i S:t Petersburg varit av nöden för att begränsa både senatens och generalguvernörens makt. Kejsaren skulle ha lyssnat mer på en medlem i en dylik kommitté än på en senator, som knappast någonsin vågade opponera sig mot generalguvernören. Och endast kommittémedlemmar hade tillträde till kejsaren personligen.
Vid samma tid var också en förändring av senatens organisation aktuell. Armfelt tog ställning även i denna fråga. Enligt hans memorandum skulle senaten förbli ett vanligt kollegium och en instans för löpande ärenden, ifall man inte ändrade på dess organisation. En senator skulle alltid och oavsett kompetens vara tvungen att följa upptrampade stigar. Enligt Armfelts åsikt motarbetade senatorerna varandra till följd av inbördes avundsjuka och oföretagsamhet.
År 1840 cirkulerade ett rykte att ministerstatssekreterare Rehbinder fått ett års tjänstledighet och spekulationer om hans ställföreträdare började cirkulera. Rehbinder själv ville att L. G. von Haartman skulle bli hans efterträdare. På sin dödsbädd hade han kallat denne till S:t Petersburg för att diskutera politiska frågor. På detta sätt försökte han ännu i sista stund lägga hinder för Armfelt, som under processens gång inte på något sätt försökt hålla sig framme. En dryg vecka efter Rehbinders död utnämndes han ändå till t.f. ministerstatssekreterare. Utnämningen tycks ha kommit som en överraskning för Armfelt själv, som hade haft planer på att lämna S:t Petersburg. Menschikoff ville uppenbarligen inte anförtro tjänsten åt den maktfullkomlige von Haartman, som han betraktade som en farlig konkurrent i Finland.
Som ministerstatssekreterare tvingades Armfelt kämpa om makten med tre olika generalguvernörer. Den förste av dem var F. W. R. Berg. Ministerstatssekreterarens adjoint Emil Stjernvall-Walleen beskrev relationen mellan Armfelt och Berg som ”en strid på liv och död”. Vid ingången av år 1861 verkar Armfelt ha haft övertaget, då förståelsen mellan kejsaren och statssekretariatet var så stor att generalguvernören ofta fick ge vika.
Om Bergs efterträdare P. I. Rokassowskij framhöll Armfelt i brev till kejsaren att den nye generalguvernören inte var sina uppgifter vuxen. Rokassowskij påstod för sin del, att Armfelt och Stjernvall-Walleen förde honom bakom ljuset. Enligt Stjernvall-Walleen gjorde sig Rokassowskij illusioner om sin egen ställning. Han utmålades som naiv och godtrogen med ett politiskt omdöme som byggde på vad han tillfälligtvis såg eller hörde.
Motsättningarna mellan generalguvernören och ministerstatssekreteraren tillspetsades vid lantdagen 1863–1864, då en reform av förvaltningen togs till behandling och den politiska reformivern var stark. Armfelt föredrog för kejsaren ett förslag avsett att gjuta olja på vågorna och leda debatten i trygga fåror. Hans förslag gick i det väsentligaste ut på att göra senaten mera funktionsduglig genom en omorganisering, och genom att klart avgränsa grundlagarnas tillämplighet, allt med avsikten att motarbeta vad han betecknade som ultraliberal spekulation. Kejsaren avgjorde ärendet i enlighet med Armfelts föredragning. Vid statssekretariatet började man omgående bereda reformen och den 19 mars 1864 tillsattes två nya kommittéer, en grundlagskommitté och en kommitté för förvaltningsväsendet. Båda var direkt underställda kejsaren. Liksom i fråga om tidigare reformprojekt, fick senaten inte delta i beredningen av ärendet.
I och med generalguvernörsskiftet tog senatsreformen en ny vändning. Ett kraftigt motstånd från Nikolaj Adlerberg fick ministerstatssekreteraren att ge upp försöken att begränsa generalguvernörens makt genom att klavbinda denne vid senaten. Senaten kunde knappast påverka situationen alls och förändringarna till senatens fördel blev ringa. Beredningen av reformen visade att senaten trots omfattande släktförbindelser och andra nätverk förblev maktlös då verkligt stora frågor skulle avgöras. Senaten spelade närmast rollen av ett kollegialt ämbetsverk.
Armfelt skötte många ärenden på sin gård Ratula i Artsjö. Trots det perifera läget tycks det ha funnits gott om besökare. Armfelt gjorde anteckningar i sin statskalender om personer som besökt Ratula, såsom generalguvernörerna Berg och Rokassowskij. Guvernörerna i Nylands län gästade regelbundet gården i anslutning till sina inspektionsresor. Bland senatorerna var J. M. Nordenstam, Clas Nordenheim, Fabian Langenskiöld, Casimir von Kothen och B. Indrenius regelbundna gäster. Antalet besökare och de ärenden som behandlades visar att Armfelts inflytande sträckte sig till de mest olikartade frågor. Nordenstam kom 1851 i egenskap av vicekansler för att diskutera universitetets nya statuter, J. L. Runeberg presenterade 1857 sitt psalmboksförslag och biskop F. L. Schauman kom 1868 för att be Armfelt påskynda en fråga som gällde evangelisk-lutherska barns upptagande i den ortodoxa läran. Den unge Leo Mechelin hälsade 1870 på för att försiktigtvis höra sig för om hur han skulle förbereda sig för sitt uppdrag vid statssekretariatet.
För sina förtjänster upphöjdes Armfelt i nästan alla ranger och tilldelades de högsta ordnarna. Hans långa tjänst i den högsta maktens närhet belönades även med en lång rad andra utmärkelser. Som en sista hedersbetygelse kom kejsar Alexander II till hans dödsbädd.
Den inre ringen i gunstlingsnätverket kring kejsaren, Armfelt, Stjernvall-Walleen och von Kothen, härstammade i direkt nedstigande led från de gamla gustavianer som hade intagit framträdande positioner under det autonoma storfurstendömets första tider. Med dessa nyckelpositioner kunde de gynna sina släktingar och vänner. Den främste i den inre ringen var ministerstatssekreteraren Alexander Armfelt, som genom att utveckla ett anspråkslöst och sakligt uppträdande lyckades vinna förtroende hos flera regenter. Som den försiktige statsman han kom att bli väntade Armfelt helst ut svåra situationer med sikte på mera gynnsamma förhållanden. Genom sitt lugn och sin uthållighet lyckades han främja många av sina egna initiativ samt avvärja många andra som kunde ha skadat Finlands autonoma ställning.
Raimo Savolainen
Alexander Armfelt, född i Riga 18.4.1794, död i S:t Petersburg 8.1.1876. Föräldrar generalmajor, greve Gustaf Mauritz Armfelt och hovfröken Hedvig Ulrika De la Gardie. Gift med (1) Sigrid Axelina Fredrika Oxenstierna af Eka och Lindö 1820, (2) Aline Demidov 1843.
KÄLLOR OCH LITTERATUR. Alexander Armfelts samling, Armfelts arkiv, Riksarkivet. C. von Bonsdorff, Statsmän och dignitärer vid ryska tidens början (1921); H. Hirn, Alexander Armfelt. Ungdom och läroår intill 1832 (1938); H. Hirn, Alexander Armfelt. Början av en statsmannabana 1832–1841 (1948); G. A. Rotkirch, Ratula och greve Armfelt som godsherre därstädes. Finlands adels förbunds årskrift III (1928).
BILDKÄLLA. Armfelt, Alexander. Foto: Charles Riis. SLS/Historiska och litteraturhistoriska arkivet.